Åselemarkanden och oron för framtiden.

När jag sa anmälde mig till Dundermarkanaden, så fick jag frågan om jag inte ville vara smågruppsledare på Åselemarknaden. Jag hade egentligen tänkt åka till Borås, eventuellt via Uppsala, den helgen, men efter en snabb eftertanke blev planerna ändrade. Borås finns kvar...

Jag längtade efter att be för människor. Jag hade precis läst ut en bok om helanden och störde mig på motsägelsefullheten i mina tankar. Jag har ju vandrat och sett med egna ögon hur Gud försörjt oss med mat och husrum i 3,5 vecka för 3 år sen, jag har varit med och bett för helanden med Pannkakskyrkan förut och människor har berättat att det kändes bättre efteråt, men jag har ändå så svårt att tro på det.
Jag önskar mig ett helande som jag kan tro på, bad jag och jag försökte hålla mig nära vår bönestol. Emellanåt var sommarnatten kall och jag värmde mig vid pannkaksgrillen, passade på att fråga om de som stekte behövde hjälp eller avbytning och hamnade bakom en stekpanna istället. Tänker jag tillbaka så var det för 5 år sen allt jag ens vågade göra. Inombords var jag frustrerad på mig själv, att jag alltid hamnade bakom grillen, att jag bråkade så mycket på mig själv. Att jag alltid så fort, jag är ute och gör någonting bra hamnar i att tänka så dåliga tankar om mig själv... Samtidigt tyckte jag att mycket var awesome, småsaker jag inte brukar våga, tog jag några tveksamma steg på att göra.
"Ska jag be för dig?" frågade en i teamet på vår morgonsamling.
"Javisst", sa jag och hon bad. Sen bad jag för henne. Därefter uppmuntrade vi varandra.
"Det är så roligt att se dig, för du är så sprudlande sprallig", tyckte min körkompis, och fortsatte med att hon tänkte på en sång som vi sjungit på en mässa med kören under våren. Du är älskad där du går.
Lite distraherad var jag emellanåt, av tanken på framtiden, en liten oro gnagde - var ska jag bo? Hur kommer det gå med CSN? Tänk om jag misslyckas med allting? Men vad spelar det för roll, Jag borde veta sen vandringen att det ordnar sig. På något sätt. Om ingenting annat så hade min vän Mathias lovat mig en husvagn, så det ordnar sig nog.
Det var en fantastisk helg, som det alltid är härligt att vara ute med Pannkakskyrkan, trots att följdes av ett grått moln i mina tankar. Först när vi bad för varandra när hela helgen var slut, och vi alla skulle hem till vår vardag, så ljusnade min uppsyn lite.

Nästa projekt blir att städa ut mig ur rummet jag hyrt under våren.

Dundermarknad och frihet.

Det är sista april 2014, jag har precis kommit hem efter tre veckor i Bengtsfors och Borås, och Pannkakskyrkan är på väg ut på stan i min "hemstad". Lite information först bara: i sommar kommer Pannkakskyrkan Norrlands Inland vara på Dundermarknaden och Åsele Marknad, man anmäler sig...

"Ja, Inece, åk på Dunder!" flyger en ivrig tanke genom huvudet. Jag skrattar för mig själv, glöm det! Åsele kan ju vara kul, men jag sätter inte min fot i Strömsund. Inte nånsin, aldrig mer. Vad får jag så dumma idéer ifrån?

Det är den 11 Juli 2014, och jag står med härliga människor och dansar Macarena-dansen till Ace Wilder, jag har aldrig lärt mig rörelserna, men jag bryr mig inte. Om människor hade tittat på hade jag aldrig gjort det, men människor tittar på. och jag bryr mig inte. Vi steker pannkakor och delar ut till alla som vill det, jag har med mig min ukulele och en skön vän med namnet Mathias sjunger allt möjligt på gitarr. Det är som det brukar vara att vara ute med Pannkakskyrkan: Luften är full med kärlek, frihet och glädje. Att vara där är för mig underligt. Tillbaka i Strömsund, stället jag inte ville återvända till. Stället med smärtsamma minnen, stället som jag är rädd att jag blir samma tystlåtna, rädda, ensamma person jag en gång var, av vara på. Risken att möta gamla klasskamrater - hur minns de mig?
Åkmed pannkakskyrkan på Dundermarknaden, tanken lyckades inte släppa mig, så jag hamnade där: förväntansfull och nyfiken på vad Gud hade för plan för mig där.

Att komma tillbaka var inte som jag tänkte mig. Jag fick upptäcka att Strömsund inte längre är som när jag bodde där, mycket av kyrkoungdomsaktiviteterna har lagts ner på grund av brist på ledare, eller deltagare, var lite sorgligt. UFO't jag var rädd att bli, av att återvända, uteblev. Istället kom ett antagningsbesked till en utbildning som ännu mer utmanar mig till den värld som jag på grund av svidande gamla minnen inte vill gå till. När vi packar ihop och gör kväll den sista kvällen, är jag tacksam för helgen som blev, för insikten att det som var inte längre är, för alla möten, all glädje, för friheten att dansa och för framtiden.

Att vandra - 3 år senare.

Det var en gång en tjej som skrev en blogg om ett äventyr hon var med om. Ett äventyr att lita på Gud långt utöver vad hon trodde sig våga, utöver vad människor rådde henne. Det var en gång en tjej som lyste av livsglädje och förvissning om att Gud kan och vill allt gott. Det var hon som skrev den här bloggen.

Det var en gång en tjej som kom hem från ett äventyr, hungrig på Gud, och förväntansfull på den fortsätta vandringen i den "grå" vardagen, men anpassningen till det  vardagliga äventyret gick kanske inte så bra. Efter en tid av inte så mycket av varken bön eller äventyr, följt av en spontan evangelisationshelg, tänkte hon att det är precis som att vara fysiskt hungrig: Efter ett tag går hungerkänslan över, efter alldeles för lång tid övergår den i ren motvilja att äta. Först när man tvingar sig att äta igen, inser man att det ju faktiskt var gott och något som verkligen behövdes! Hon som tänkte fortsätta, men slutade, skriva den här bloggen.

Det har gått tre år snart. Tre år som ibland känns snabb som en vindfläkt och ibland som en evighet som inte lett nånvart. Tre år och en miljon händelser. En sommar med jobb på ett sjukhus, misslyckade studieförsök, byte av ställen att kalla "hemma" och... En olycksdrabbad segling, med en riven reling, motorhaveri, krånglande styrning, ett trasigt ankare i en storm, brinnande startmotor, avgaser som läckte från motorn in i boutrymmet, som slutade med en kollision med ett stort fraktfartyg..
Det är så mycket som har hänt, och det är så lätt att tänka att man tappar bort sig i sitt livs händelser. Jag läser den här bloggen ibland och har svårt att förstå att det hände på riktigt eller att det var mitt liv, samtidigt som jag minns händelser som jag aldrig skrev och längtar tillbaka. Jag vill leva sådär igen!

För några månader sedan kom jag till mitt jobb som personlig assistent, och fann personen jag jobbade med död. Det var utan tvekan mitt livs jobbigaste arbetsdag, som följdes av en massa fritid som jag egentligen inte ville ha. Så jag åkte iväg och hälsade på en kompis som ska gifta sig i sommar, och tog en sväng förbi Borås och hälsade på Tim, som vi stannade ett tag hos när vi var ute och vandrade. Träffade nya häftiga människor, återsåg människor jag träffat under vandringen, pratade om livet.
Det har gått snart 3 år och när mina nära och kära uppmanar mig att söka ett nytt jobb, råder mig att sluta timvika och jag inte är helt säker på att de har rätt, tänker jag tillbaka på hur allting ordnade sig när vi var ute och gick. När jag på grund av mina arbetstider missat sista bussen hem (och ingen kan hämta mig) får gå 2 mil, är jag glad för vandringsledan. Det är inte alltid roligt att vandra, men man måste liksom ändå försätta att sätta ena foten framför den andra.
Mitt hyreskontrakt för min bostad är tidsbegränsad, de senaste månaderna har varit påminnelser om det ekonomiska under vi fick leva i för snart tre år sedan. Juli månads dagar är en nedräkning till något jag inte vet något om. Kanske jag skriver här igen, om äventyret att fortsätta lita på Gud, att minnas allt det goda och se det genom alla tråkigheter som varit, och framåt.

/Inece

Tillbakablick och framåtblick...

"Vad mycket du har fått vara med om!" säger en av mina vänner när jag tystnar i berättande för att ta reda på vad hennes tankfulla ansiktsuttryck betyder. Det slår mig att jag inte tänkt så mycket på det så: "Vad mycket vi har fått vara med om!" Tanken har mer varit, under och efter vandrandet, "vilken häftig Gud vi har, vad coolt att han är med på vår vandring, och hjälper oss, vad spännande att vi får försöka sprida hans rike, tack, och åter tack!  När ska Gud sluta överträffa våra tankar när vi tror att bättre än såhär kan det inte bli (och behöver inte bli) så händer något som får oss att häpna ännu mer?!"
"Vad mycket vi har fått vara med om!" räcker liksom inte till. Det är inte som att vi bockar av en "Coola saker att uppleva"-lista: Sova under en gran -check!, Be för helande - check!, dagliga "matunder" - check! Gå på en gudstjänst som slutar i ett oplanerat dop - check! - Nej, det är inte så jag se tillbaka på vår resa.

Jag ser tillbaka med tacksamhet, precis som det stod på en tavla på ett kontor i Pingstkyrkan där vi bodde med streetchurcharna under hultfredsfestivalen. Tacksamhet som är större än vad jag har ord att uttrycka, tacksamhet större än något jag nånsin varit tacksam för tidigare. Utan Jesus, hade det aldrig gått.
Jag  ser också tillbaka med en liten längtan tillbaka. Jag kände mig så hemma i sättet vi levde på, att "hemma" inte alls var "i mitt studentrum i Örnsköldsvik" utan "där Jesus är". Längtan tillbaka för att det är lättare på ett sätt, när man är ute på vandring utan nånting, att hålla sig fast vid tanken att Gud hjälper en. Det är så mycket lättare, när man verkligen inte har en aning om vart man ska, att låta Gud försöka leda en. Det är liksom lättare att söka Gud, för tacksägelse, vägledning, eller tröst när man är mitt ute i skogen och längtar efter sina föräldrar, syskon eller flickvän/pojkvän. När Gud var det enda vi hade... "Hemma", när man för det mesta vet att man har alla förnödenheter, glömmer man så lätt bort att det egentligen en gåva från Gud. "Hemma", när jag vet att jag ska gå till biblioteket, är det lätt att glömma att lyssna efter vart Gud vill jag ska gå. "Hemma", är det lätt att Gudssökande hamnar under en massa rat. Tv:n, Internet, allt vimmel.

Egentligen ser jag inte så mycket bakåt, det blir när jag berättar, och när jag tänker efter på vilka goda vanor från vandringen jag vill ha kvar i mitt liv här. I mitt studentrum i Örnsköldsvik, hur kan jag hålla fast vid tanken på att Gud hjälper? Hur kan jag låta Gud leda mig? Hur söker jag Gud bland allt rat? Hur håller jag liv i Äventyret i den gråa vardagen? Samtidigt, det är en sak, som jag inte visste att jag fick med mig hem från äventyret, som ett litet glitter när vardagen är grå: Förväntan.

/Inece

Om äventyret på "hemmaplan"...

Det har gått någon vecka, snart två, sedan vi rullade in på Örnsköldsviks resecentrum, och Hej! vad den tiden har rusat iväg. Jag kan inte längre skriva denna bloggen, som"vi", eftersom jag har inte lika mycket koll på vad som händer runt Alex som när vi vandrade tillsammans, men det har ändå varit jag hela tiden som varit "Äventyrets sekreterare" och så ska det väl få fortsätta. Jag hade några stillsamma dagar i min bostad innan mitt Äventyr fick fortsätta med lägret TEJP, ute på Dekarsön ca en mil utanför Örnsköldsvik. Det pågick i en vecka och jag fick lite utmaningar - bland annat att vara förebedjare på ett av kvällsmötena, och vara smågruppsledare. Man borde kunna tycka att efter pannkakstouren, vår vandring och alla gånger vi bett tillsammans och för varandra att jag borde bli van att be högt nu, men det är fortfarande ovant och lite konstigt.
Jag fick berätta om pannkakstouren inför alla på ett av kvällsmötena, och det gick bra. Tack till Gud för de äventyr jag fått vara med om i sommar. Jag har alltid varit såå nervös inför att tala inför en folkhop (definitionen av folkhop är mer än 2 människor som jag inte känner), men nu har jag fått den utmaningen så många gånger att det går nästan helt av sig själv. Härligt!
Jag fick berätta om vandringen för människor jag träffade på lägret, tills jag knappt hade någon röst längre, och de som lyssnade tyckte det var uppmuntrande och inspirerande.

Sedan kom jag hem, och då fick jag berätta om vandringen för min granne. Han kan inte svenska, och det var svårt att förklara en del saker på engelska, så vi provar på detaljerna någon annan dag.
Häromkvällen träffades vi några stycken, och delade lite om vad som har hänt runtomkring oss de senaste dagarna/veckan. En annan kille hade också varit på TEJP, och gått runt och bett för helande och fått bönesvar, bland annat någon ryggsmärta med ett ben som växt ut. När jag stod i ett av kvällscaféerna och fixade, var samtalet i kön om någon som just blivit helad och om tankar man kan tänka efteråt.
Jag har inte träffat så många människor efter TEJP, men en jag har pratat med har jag oftat hamnat i nåt samtal om helande och andra under med, fastän han inte är kristen...

Jag antar att jag kanske kommer få säga att jag hade fel. Att livet efter detta äventyr inte alls blir en kamp mot tråkigheten, att det inte behöver vara såå svårt som jag har trott att få äventyret att fortsätta även om vi återvänt till någon slags vardag... Att bara vi går runt i tro och förväntan på vad Gud kan hitta på, så... - ja,vem vet vad som händer?! (Ja, vi får väl se... :))

/Inece

Tankar på vägen...

Dags för en vardag i det rum, den korridor, den stad som jag förväntas kalla "hemma" fastän det inte är mer hemma än någon annanstans. Med vad som är "hemma" kan man fundera över, kanske jag skriver något om det någon gång, men nu återgår jag i alla fall till någon slags vardag...
De läsare som följt vår vandring och kanske tycker det är tråkigt att vi inte är ute och går längre: ni kan om ni vill fortsätta följa den här bloggen! Jag fortsätter nämligen att skriva... Först om lite som vi har funderat på under resan, jag kommer att kalla inläggen "tankar på vägen". Sedan om försöken att leva vandringen i vardagen... Det är ju som sagt inte slut bara för att vi kommit "hem".

Vi ger oss säkert ut på vandring igen, nån gång i framtiden...

/Inece

Dag 24: Uppsala - Örnsköldsvik.

Jag drömmer att jag är ute och åker. Äter middag någonstans, läser bibeln tillsammans med människor, berättar om vandringen. "Nu när äventyret är slut, vad har du med dig hem?" undrar någon, och jag svarar: "Nu vet jag vad jag vill göra med mitt liv" och gör en paus, samma någon som ställt frågan frågar vad det är och jag svarar "Leva för Gud!" Tåget, jag tydligen sitter på fortsätter rulla, och jag vaknar plötsligt och tänker: Åh nej! Jag missade att kliva av, jag hörde inte pinglet!, tittar på klockan och ser att det är nästan sant. Klockan är 40 minuter efter att den skulle ha ringt och väckt mig. Jag har inte hört något. Något tåg har jag inte missat, och min försovning innebär ingen försening, bara att jag får vakna betydligt snabbare än jag planerade. Jag kliver upp och vi äter havregrynsgröt till frukost - åh så länge sen det var! Och sen ger vi oss iväg...
Vi är tidigt ute, och det är en hel timme kvar tills vår buss ska komma när vi är vid Willy's. Vi går in och handlar lite fika att ha på bussen, och äter upp nästan allt i väntan på bussen. Sen sover jag nästan hela bussresan förutom någon liten stund då jag sitter och läser bibeln. Jag läser om när Jesus tvättade lärjungarnas fötter (Joh 13) och lutar mig tillbaka för att försöka föreställa mig scenen, men jag blir gång på gång avbruten av mobiltelefonens glädjejubel av sms: "Så ni kommer hem, vad roligt!"
Jag ger upp , och läser texten en gång till, och lutar sen huvudet mot fönstret och somnar.

När vi kommer till Örnsköldsvik står vän och syster Maria och väntar oss. "Som vi har längtat efter er!" utbrister hon och berättar att de har bett för oss varje kväll sen vi började vandra. Vi åker till Ica för att handla mat till middag, som Alex var snabb att önska: "Tacos!" och det blir marangsviss till efterätt. Vi bjuder in en människa till och sen är vi 4 glada, mätta skrattande människor runt bordet. Då tänker jag på bibelstället jag läste på bussen. Tänker, kanske var det precis såhär: De hade just ätit klart, och skrattar i gemenskap (som vi) när Jesus plötsligt reser på sig och börjar tvätta deras fötter. För att han älskar dem, men sedan uppmaningen att vi ska älska på samma sätt. Hur vore det bästa sättet att göra praktik av det bibelstället just nu? funderar jag och det enda jag kommer på är att resa på mig och duka av bordet, och diska.
Sen har vi en stund i bön, och därefter en stund i lek, och sedan hämtar vi en vän, Rebecka som varit och jobbat och åker tillbaka och äter marangsviss och dricker kaffe. Sent åker vi hem igen och jag somnar som en stock i min "egen" säng.
Vandringen är slut - för denna gången - men inte äventyret, inte utmaningen. För så länge Jesus lever, så finns utmaningen att följa honom, att ledas av honom, att lita på honom. Så egentligen är det inte slutet på äventyret nu, utan början, början på fortsättningen...

/Inece och Alex