Åselemarkanden och oron för framtiden.

När jag sa anmälde mig till Dundermarkanaden, så fick jag frågan om jag inte ville vara smågruppsledare på Åselemarknaden. Jag hade egentligen tänkt åka till Borås, eventuellt via Uppsala, den helgen, men efter en snabb eftertanke blev planerna ändrade. Borås finns kvar...

Jag längtade efter att be för människor. Jag hade precis läst ut en bok om helanden och störde mig på motsägelsefullheten i mina tankar. Jag har ju vandrat och sett med egna ögon hur Gud försörjt oss med mat och husrum i 3,5 vecka för 3 år sen, jag har varit med och bett för helanden med Pannkakskyrkan förut och människor har berättat att det kändes bättre efteråt, men jag har ändå så svårt att tro på det.
Jag önskar mig ett helande som jag kan tro på, bad jag och jag försökte hålla mig nära vår bönestol. Emellanåt var sommarnatten kall och jag värmde mig vid pannkaksgrillen, passade på att fråga om de som stekte behövde hjälp eller avbytning och hamnade bakom en stekpanna istället. Tänker jag tillbaka så var det för 5 år sen allt jag ens vågade göra. Inombords var jag frustrerad på mig själv, att jag alltid hamnade bakom grillen, att jag bråkade så mycket på mig själv. Att jag alltid så fort, jag är ute och gör någonting bra hamnar i att tänka så dåliga tankar om mig själv... Samtidigt tyckte jag att mycket var awesome, småsaker jag inte brukar våga, tog jag några tveksamma steg på att göra.
"Ska jag be för dig?" frågade en i teamet på vår morgonsamling.
"Javisst", sa jag och hon bad. Sen bad jag för henne. Därefter uppmuntrade vi varandra.
"Det är så roligt att se dig, för du är så sprudlande sprallig", tyckte min körkompis, och fortsatte med att hon tänkte på en sång som vi sjungit på en mässa med kören under våren. Du är älskad där du går.
Lite distraherad var jag emellanåt, av tanken på framtiden, en liten oro gnagde - var ska jag bo? Hur kommer det gå med CSN? Tänk om jag misslyckas med allting? Men vad spelar det för roll, Jag borde veta sen vandringen att det ordnar sig. På något sätt. Om ingenting annat så hade min vän Mathias lovat mig en husvagn, så det ordnar sig nog.
Det var en fantastisk helg, som det alltid är härligt att vara ute med Pannkakskyrkan, trots att följdes av ett grått moln i mina tankar. Först när vi bad för varandra när hela helgen var slut, och vi alla skulle hem till vår vardag, så ljusnade min uppsyn lite.

Nästa projekt blir att städa ut mig ur rummet jag hyrt under våren.

Dundermarknad och frihet.

Det är sista april 2014, jag har precis kommit hem efter tre veckor i Bengtsfors och Borås, och Pannkakskyrkan är på väg ut på stan i min "hemstad". Lite information först bara: i sommar kommer Pannkakskyrkan Norrlands Inland vara på Dundermarknaden och Åsele Marknad, man anmäler sig...

"Ja, Inece, åk på Dunder!" flyger en ivrig tanke genom huvudet. Jag skrattar för mig själv, glöm det! Åsele kan ju vara kul, men jag sätter inte min fot i Strömsund. Inte nånsin, aldrig mer. Vad får jag så dumma idéer ifrån?

Det är den 11 Juli 2014, och jag står med härliga människor och dansar Macarena-dansen till Ace Wilder, jag har aldrig lärt mig rörelserna, men jag bryr mig inte. Om människor hade tittat på hade jag aldrig gjort det, men människor tittar på. och jag bryr mig inte. Vi steker pannkakor och delar ut till alla som vill det, jag har med mig min ukulele och en skön vän med namnet Mathias sjunger allt möjligt på gitarr. Det är som det brukar vara att vara ute med Pannkakskyrkan: Luften är full med kärlek, frihet och glädje. Att vara där är för mig underligt. Tillbaka i Strömsund, stället jag inte ville återvända till. Stället med smärtsamma minnen, stället som jag är rädd att jag blir samma tystlåtna, rädda, ensamma person jag en gång var, av vara på. Risken att möta gamla klasskamrater - hur minns de mig?
Åkmed pannkakskyrkan på Dundermarknaden, tanken lyckades inte släppa mig, så jag hamnade där: förväntansfull och nyfiken på vad Gud hade för plan för mig där.

Att komma tillbaka var inte som jag tänkte mig. Jag fick upptäcka att Strömsund inte längre är som när jag bodde där, mycket av kyrkoungdomsaktiviteterna har lagts ner på grund av brist på ledare, eller deltagare, var lite sorgligt. UFO't jag var rädd att bli, av att återvända, uteblev. Istället kom ett antagningsbesked till en utbildning som ännu mer utmanar mig till den värld som jag på grund av svidande gamla minnen inte vill gå till. När vi packar ihop och gör kväll den sista kvällen, är jag tacksam för helgen som blev, för insikten att det som var inte längre är, för alla möten, all glädje, för friheten att dansa och för framtiden.

Att vandra - 3 år senare.

Det var en gång en tjej som skrev en blogg om ett äventyr hon var med om. Ett äventyr att lita på Gud långt utöver vad hon trodde sig våga, utöver vad människor rådde henne. Det var en gång en tjej som lyste av livsglädje och förvissning om att Gud kan och vill allt gott. Det var hon som skrev den här bloggen.

Det var en gång en tjej som kom hem från ett äventyr, hungrig på Gud, och förväntansfull på den fortsätta vandringen i den "grå" vardagen, men anpassningen till det  vardagliga äventyret gick kanske inte så bra. Efter en tid av inte så mycket av varken bön eller äventyr, följt av en spontan evangelisationshelg, tänkte hon att det är precis som att vara fysiskt hungrig: Efter ett tag går hungerkänslan över, efter alldeles för lång tid övergår den i ren motvilja att äta. Först när man tvingar sig att äta igen, inser man att det ju faktiskt var gott och något som verkligen behövdes! Hon som tänkte fortsätta, men slutade, skriva den här bloggen.

Det har gått tre år snart. Tre år som ibland känns snabb som en vindfläkt och ibland som en evighet som inte lett nånvart. Tre år och en miljon händelser. En sommar med jobb på ett sjukhus, misslyckade studieförsök, byte av ställen att kalla "hemma" och... En olycksdrabbad segling, med en riven reling, motorhaveri, krånglande styrning, ett trasigt ankare i en storm, brinnande startmotor, avgaser som läckte från motorn in i boutrymmet, som slutade med en kollision med ett stort fraktfartyg..
Det är så mycket som har hänt, och det är så lätt att tänka att man tappar bort sig i sitt livs händelser. Jag läser den här bloggen ibland och har svårt att förstå att det hände på riktigt eller att det var mitt liv, samtidigt som jag minns händelser som jag aldrig skrev och längtar tillbaka. Jag vill leva sådär igen!

För några månader sedan kom jag till mitt jobb som personlig assistent, och fann personen jag jobbade med död. Det var utan tvekan mitt livs jobbigaste arbetsdag, som följdes av en massa fritid som jag egentligen inte ville ha. Så jag åkte iväg och hälsade på en kompis som ska gifta sig i sommar, och tog en sväng förbi Borås och hälsade på Tim, som vi stannade ett tag hos när vi var ute och vandrade. Träffade nya häftiga människor, återsåg människor jag träffat under vandringen, pratade om livet.
Det har gått snart 3 år och när mina nära och kära uppmanar mig att söka ett nytt jobb, råder mig att sluta timvika och jag inte är helt säker på att de har rätt, tänker jag tillbaka på hur allting ordnade sig när vi var ute och gick. När jag på grund av mina arbetstider missat sista bussen hem (och ingen kan hämta mig) får gå 2 mil, är jag glad för vandringsledan. Det är inte alltid roligt att vandra, men man måste liksom ändå försätta att sätta ena foten framför den andra.
Mitt hyreskontrakt för min bostad är tidsbegränsad, de senaste månaderna har varit påminnelser om det ekonomiska under vi fick leva i för snart tre år sedan. Juli månads dagar är en nedräkning till något jag inte vet något om. Kanske jag skriver här igen, om äventyret att fortsätta lita på Gud, att minnas allt det goda och se det genom alla tråkigheter som varit, och framåt.

/Inece