Om äventyret på "hemmaplan"...

Det har gått någon vecka, snart två, sedan vi rullade in på Örnsköldsviks resecentrum, och Hej! vad den tiden har rusat iväg. Jag kan inte längre skriva denna bloggen, som"vi", eftersom jag har inte lika mycket koll på vad som händer runt Alex som när vi vandrade tillsammans, men det har ändå varit jag hela tiden som varit "Äventyrets sekreterare" och så ska det väl få fortsätta. Jag hade några stillsamma dagar i min bostad innan mitt Äventyr fick fortsätta med lägret TEJP, ute på Dekarsön ca en mil utanför Örnsköldsvik. Det pågick i en vecka och jag fick lite utmaningar - bland annat att vara förebedjare på ett av kvällsmötena, och vara smågruppsledare. Man borde kunna tycka att efter pannkakstouren, vår vandring och alla gånger vi bett tillsammans och för varandra att jag borde bli van att be högt nu, men det är fortfarande ovant och lite konstigt.
Jag fick berätta om pannkakstouren inför alla på ett av kvällsmötena, och det gick bra. Tack till Gud för de äventyr jag fått vara med om i sommar. Jag har alltid varit såå nervös inför att tala inför en folkhop (definitionen av folkhop är mer än 2 människor som jag inte känner), men nu har jag fått den utmaningen så många gånger att det går nästan helt av sig själv. Härligt!
Jag fick berätta om vandringen för människor jag träffade på lägret, tills jag knappt hade någon röst längre, och de som lyssnade tyckte det var uppmuntrande och inspirerande.

Sedan kom jag hem, och då fick jag berätta om vandringen för min granne. Han kan inte svenska, och det var svårt att förklara en del saker på engelska, så vi provar på detaljerna någon annan dag.
Häromkvällen träffades vi några stycken, och delade lite om vad som har hänt runtomkring oss de senaste dagarna/veckan. En annan kille hade också varit på TEJP, och gått runt och bett för helande och fått bönesvar, bland annat någon ryggsmärta med ett ben som växt ut. När jag stod i ett av kvällscaféerna och fixade, var samtalet i kön om någon som just blivit helad och om tankar man kan tänka efteråt.
Jag har inte träffat så många människor efter TEJP, men en jag har pratat med har jag oftat hamnat i nåt samtal om helande och andra under med, fastän han inte är kristen...

Jag antar att jag kanske kommer få säga att jag hade fel. Att livet efter detta äventyr inte alls blir en kamp mot tråkigheten, att det inte behöver vara såå svårt som jag har trott att få äventyret att fortsätta även om vi återvänt till någon slags vardag... Att bara vi går runt i tro och förväntan på vad Gud kan hitta på, så... - ja,vem vet vad som händer?! (Ja, vi får väl se... :))

/Inece

Tankar på vägen...

Dags för en vardag i det rum, den korridor, den stad som jag förväntas kalla "hemma" fastän det inte är mer hemma än någon annanstans. Med vad som är "hemma" kan man fundera över, kanske jag skriver något om det någon gång, men nu återgår jag i alla fall till någon slags vardag...
De läsare som följt vår vandring och kanske tycker det är tråkigt att vi inte är ute och går längre: ni kan om ni vill fortsätta följa den här bloggen! Jag fortsätter nämligen att skriva... Först om lite som vi har funderat på under resan, jag kommer att kalla inläggen "tankar på vägen". Sedan om försöken att leva vandringen i vardagen... Det är ju som sagt inte slut bara för att vi kommit "hem".

Vi ger oss säkert ut på vandring igen, nån gång i framtiden...

/Inece

Dag 24: Uppsala - Örnsköldsvik.

Jag drömmer att jag är ute och åker. Äter middag någonstans, läser bibeln tillsammans med människor, berättar om vandringen. "Nu när äventyret är slut, vad har du med dig hem?" undrar någon, och jag svarar: "Nu vet jag vad jag vill göra med mitt liv" och gör en paus, samma någon som ställt frågan frågar vad det är och jag svarar "Leva för Gud!" Tåget, jag tydligen sitter på fortsätter rulla, och jag vaknar plötsligt och tänker: Åh nej! Jag missade att kliva av, jag hörde inte pinglet!, tittar på klockan och ser att det är nästan sant. Klockan är 40 minuter efter att den skulle ha ringt och väckt mig. Jag har inte hört något. Något tåg har jag inte missat, och min försovning innebär ingen försening, bara att jag får vakna betydligt snabbare än jag planerade. Jag kliver upp och vi äter havregrynsgröt till frukost - åh så länge sen det var! Och sen ger vi oss iväg...
Vi är tidigt ute, och det är en hel timme kvar tills vår buss ska komma när vi är vid Willy's. Vi går in och handlar lite fika att ha på bussen, och äter upp nästan allt i väntan på bussen. Sen sover jag nästan hela bussresan förutom någon liten stund då jag sitter och läser bibeln. Jag läser om när Jesus tvättade lärjungarnas fötter (Joh 13) och lutar mig tillbaka för att försöka föreställa mig scenen, men jag blir gång på gång avbruten av mobiltelefonens glädjejubel av sms: "Så ni kommer hem, vad roligt!"
Jag ger upp , och läser texten en gång till, och lutar sen huvudet mot fönstret och somnar.

När vi kommer till Örnsköldsvik står vän och syster Maria och väntar oss. "Som vi har längtat efter er!" utbrister hon och berättar att de har bett för oss varje kväll sen vi började vandra. Vi åker till Ica för att handla mat till middag, som Alex var snabb att önska: "Tacos!" och det blir marangsviss till efterätt. Vi bjuder in en människa till och sen är vi 4 glada, mätta skrattande människor runt bordet. Då tänker jag på bibelstället jag läste på bussen. Tänker, kanske var det precis såhär: De hade just ätit klart, och skrattar i gemenskap (som vi) när Jesus plötsligt reser på sig och börjar tvätta deras fötter. För att han älskar dem, men sedan uppmaningen att vi ska älska på samma sätt. Hur vore det bästa sättet att göra praktik av det bibelstället just nu? funderar jag och det enda jag kommer på är att resa på mig och duka av bordet, och diska.
Sen har vi en stund i bön, och därefter en stund i lek, och sedan hämtar vi en vän, Rebecka som varit och jobbat och åker tillbaka och äter marangsviss och dricker kaffe. Sent åker vi hem igen och jag somnar som en stock i min "egen" säng.
Vandringen är slut - för denna gången - men inte äventyret, inte utmaningen. För så länge Jesus lever, så finns utmaningen att följa honom, att ledas av honom, att lita på honom. Så egentligen är det inte slutet på äventyret nu, utan början, början på fortsättningen...

/Inece och Alex

Dag 23: Beateberg - Uppsala.

Vi kliver upp och äter frukost. Packar våra (mina) saker och sitter sen och fördriver tiden. Bokar bussbiljetterna hem. Alex har bestämt sig att också åka hem och hans föräldrar ordnar biljetterna. Vi får biljett till Uppsala också och blir medskickade lite pengar att använda på vägen.
Vi äter lunch, och Alex moster skjutsar oss till busstationen, vi sätter oss på bussen och rullar. Jag sitter och sjunger sånger, och snart är vi framme i Uppsala. Vi smsar med männniskor som vi tror kan vara i Uppsala, och som vi har telefonnummret till, men ingen verkar kunna hänga med oss. Så jag föreslår att vi ska göra en hitta vilse-promenad till Willy's så att vi hittar rätt imorgon när vi ska med bussen och hittar vilse gör vi... Men vi hittar tillbaka också.
Jag tycker det känns, och har känts de senaste dagarna, alldeles för mycket som att vi är på väg hem och föreslår att vi ska ha Treasure hunt*, men efter ett långt sökande ger vi upp för att vi inte hittat, vad vi letar efter och jag börjar tänka på allt jag tror jag har glömt från sjuksköterskeutbildningen och börjar rabbla den för Alex, han verkar tycka det är intressant tills han ber om att få låna min telefon och smsar med någon. Jag suckar och får fram ett otåligt: "Vad ska vi göra?" och det måste vara första gången på hela vandringen som jag är den sortens otålig. "Jag vet inte" säger Alex och jag föreslår att vi kan hitta ett bibliotek och läsa om medicinska sjukdomar, men det får honom att kasta sig över telefonen igen. Medan jag studsar upp och ner, jag vill göra något. Jag vill våga prata med människor som i början av vandringen, bara vara frimodig som då. Jag vill vara någon till hjälp, be med någon som ber för första gången ... Jag vill följa med vår vän (från Sverigetouren) Micaels kyrka ut i stadsparken och dela ut kaffe, kakor och böner, men våra planer om att hämta vår packning och vart vi ska sova krockar med det och vi kommer inte hinna med det.
Jaja, man kan ju inte få allt, säger jag till mig själv. Och tar telefonen från Alex för att se vem han smsar med. Aha, Micael... Som skriver att vi ska gå till stadsparken och be för kvällen. Ja, äntligen något vettigt att ägna oss åt!
Vi går till stadsparken, förvirras över att vi har olika uppfattning om vart den ligger.  Vi hittar i alla fall och går runt och ber en stund, och kommer sen på att vi är hungriga så vi går till Max och delar på ett Nuggetsmål. Sen kommer Micael cyklande och säger att vi har bråttom, så vi halvspringer efter honom och berättar om vårt äventyr fram tills vi träffar de andra människorna i Micaels gäng och hjälper till att bära saker. Vi är med och bekantar oss lite med människorna och hittar platsen där de ska va, ber för kvällen och sen ringer min telefon och vi måste gå iväg.
Så vi traskar iväg mot Centralstationen, och träffar Samuel (som vi också känner från Pannkakskyrkan). Vi ägnar resten av kvällen åt att prata, om äventyret, och om en hel massa annat tills vi går och lägger oss...

/Inece och Alex

*Treasure hunt är en lyssna till Guds röst - Evangelisationslek som går till så att man ber Gud att avslöja något om en människa som han söker. Kan vara en plats där man hittar han eller hon, klädsel, konstigt eller inte konstigt... Och sedan letar man efter en människa med det man fått upp, och pratar man med den människan. Ex. fick vi upp en människa med samma röda hårfärg som på väskan (men vi hittade inte någon sådan), andra gånger har någon tänkt på apor eller krokodiler och träffat människor i ap- eller krokodildräkt.

Dag 22: Beateberg.

Jag vaknar och smyger ner i huset. Alex sitter och gömmer sig under en filt framför tv:n. Något motorprogram. Jag sätter mig i soffan och tittar en stund, tittar på klockan och ser att det är tid för ett tvprogram jag brukade se innan jag gav mig ut på äventyr... Vi ser en stund på det, men jag känner inte för att se på det och ger istället tillbaka tv-kontrollen till Alex. Istället börjar jag duka fram frukost och frågar Alex om han redan har ätit. Vi äter frukost och fortsätter sedan att titta på tv. Vi hittar kanal 10 och tittat på predikningar från Nyhemsveckan (för några år sedan) och lite norsk lovsång. Det är en härlig stund.. Vi hade tänkt cykla och bada, men när vi pratar om att komma iväg blir det istället att vi lagar lite mat. Jag pratar med min lillebror på telefon en stund och sedan kommer Alex moster hem från sitt jobb och ger sig ut på en springtur. Alex tänker att vi ska cykla ikapp henne efter ett tag, och vi lånar varsin cykel - och ger oss iväg... Jag cyklar försiktigt i början, försöker lära känna cykeln, hur mycket jag kan svänga utan att slira omkull i gruset, hur bra bromsarna tar, vilken växel är bäst i uppförsbacke, hur växlar man ner...? Och Alex tycker att jag hamnar för långt efter.
Efter en hyfsad bit tänker vi att hon har sprungit för långt och att vi inte hunnit ikapp och vi vänder tillbaka.
När hon kommer tillbaka börjar vi prata om att cykla iväg och bada, och hon äter lite middag och sedan ger vi oss iväg. Det är en skön cykeltur, och vattnet är varmt. När vi har simmat runt lite är vi nöjda och kliver upp ur vattnet och klär på oss. När vi cyklar tillbaka tänker jag på vägar. På den väg vi har vandrat på i 3 veckor, och på den väg jag cyklar på just nu. Den går upp och ner. Jag byter växel i uppförsbacken och tänker på hur jobbigt det är att cykla på samma växel hela tiden. Precis som i livet ibland, tänker jag och cyklar ikapp Alex och hans moster.
När vi kommer tillbaka gör vi te och rostat bröd till fika, och sätter oss i tv-soffan och ser "Jakten på lycka".
Sen är det natt - igen!

/Inece och Alex

Dag 21: Lingåsen - Beateberg.

Vi kliver upp, får äta frukost och duscha. Nisse säger åt oss att bre smörgåsar att ha med oss som matsäck och vi gör som han säger. Vi säger tack och Hejdå åt Nisse fru när vi åker iväg med Nisse som tänkt skjutsa oss till Ulricehamn så att vi kan bege oss vidare mot, som vi skrivit på en skylt: Jönköping. När vi är i Ulricehamn, ber vi en snabbis tillsammans och säger sedan tack och hejdå. Vi ställer oss vid vägkanten och försöker lifta, men kommer fram till att det är ett dåligt ställe, så vi går en bit till en parkeringsplats, och står där ett tag. Sen går vi till nästa parkeringsplats och där stannar en bil. Det är en man som heter Lars, som ska till Linköping och vi åker med honom hela vägen till Linköping. När vi är framme erbjuder sig Alex att hjälpa Lars med hans båt och vi blir kvar i Linköping några timmar. Det visar sig att det inte var motorn det var fel på, utan bara så att propellern behövde skruvas åt. När den misstänken är upptäckt blev vi alla bjuden på pizza, och sen Alex får låna ett par badbyxor och dyker ner och skruva åt propellern! Den funkar fint.
Vi får skjuts av Lars till en mack vid motorväg nånstans lite Norr om Linköping, där det stannar många lastbilar för att tanka och vila och Lars köper en dricka och en glass åt oss var. Sedan säger vi tack så mycket och han åker iväg. Vi sätter oss på en bänk och äter glassen och sitter sen en stund och bestämmer oss för att ha lite egen tid med Gud en stund, innan vi börjar försöka få lift av människor. Vi pratar med många lastbilschaufförer, men många kan inte svenska och inte så bra engelska och andra ska åt fel håll. Vi hänger med några ungdomar som sitter och fikar, och berättar om vad vi håller på med, de tycker det är intressant och kommer nyfiket med frågor. Människor verkar bli glada av att vi är så galna...

Vi får senare lift av en tjej som ska till Norrtälje. Vi vet inte riktigt, vad planen är att lifta med henne, men Alex har någon liten tanke att han har någon släkting som bor åt det hållet - fast han verkar inte ha riktigt koll på vart... När vi börjar närma oss och hon undrar vart hon ska släppa av oss, lånar Alex telefonen och ringer sin släkting. Klockan är 22.15, och jodå, hon är hemma och vaken, något förvånad, men vi kan sova hos henne. Och jag som var så säker ett tag att det blir en utenatt i natt...
Vi kommer dit och säger hej och berättar lite om vårat äventyr, fikar, och kryper sen till kojs...

/Inece och Alex

Dag 20: Länghem - Lingåsen

Vi vaknar, äter frukost, och jag packar ihop mina saker... Vi tar det rätt lugnt, innan vi ger oss iväg. Ser på tv en stund, och gör lunch, gör en matsäck, som Tims föräldrar sa åt oss att göra.
När allt är klart för avfärd, vi har allt med oss, vi har tackat och bett tillsammans så drar vi iväg. Ut på vägarna igen alltså...
Vi går till Limmared och mot Ulricehamn, det blir många vilopauser, och jag börjar känna att jag har ack så dåliga skor för den här sortens äventyr. Dämpning - typ noll och knän, och höften protesterar mot att jag ska gå med fötterna mot den hårda asfalten. Vi försöker lifta, men lyckas tydligen inte med mer än att sprida glädje till bilarna, för de ler, tutar och vinkar glatt till oss när de kör förbi.
"Gud, vad gör vi för fel?" undrar Alex efter att många, många bilar har åkt förbi, och jag undrar tyst hur man kan lifta fel. Kanske är det bara inte Guds plan att vi ska få lift någonstans  ikväll? Och vad gör det om vi får sova ute en natt till? Det är ju fint väder...
Vi sätter oss i dikesslänten och läser lite. En bra stund, och sedan går vi vidare igen. Går och går, tills vi  tycker det är dags att vila lite och sätter oss på några ensilagebalar. När vi går vidare ser vi än häftig regnbåge, och äter lite hallon från en hallonbuske, innan vi fortsätter gå vidare...
Helt plötsligt stannar en bil, och vänder. Ut ur fönstret sticker ett huvud vi känner igen och säger något om att han ska vända och plocka upp oss.
Det är Nisse, som vi åkte med till gudstjänsterna för ett par dagar sedan, som är på väg till sin stuga tillsammans med sin fru. Han vänder och kommer tillbaka och plockar upp oss och vi pratar om vart vi är på väg.
"Vart sover vi i natt?" undrar Nisse, och säger sen att det finns plats att vi kan sova inatt i hans stuga. Vi åker dit, det är ett vackert ställe och Nisse berättar om hur stugan blev byggt och om stället och Alex och jag lyssnar intresserat. Det är fantastiskt hur mycket man får lära sig på en sån här resa!

Vi sitter och fikar och pratar en bra stund, ute i skymningen, med ett tänt stearinljus. Vi får lära oss tt förr i tiden, när man inte hade så gott ställt, satt man tillsammans och pratade i skymningen och väntade tills det var mörkt med att tända något ljus för att spara på de stearinljus man hade. Det kallades att "kura skymning". Sen går vi och lägger oss, jag kurar ihop mig i min sovsäck och somnar fort, medan Alex pratar länge med en son till Nisse, som kommit dit efter att jag krypit ner och gömt mig i sovsäcken...

/Inece och Alex

Dag 19: Länghem.

Vi planerar för att resa vidare. Jag har beslutat att ta mig hemåt, och det vore bra om jag kunde få tag på min packning på vägen hem. Dessutom har jag inte råd att sätta mig på en buss eller tåg i Borås och åka till Örnsköldsvik, så det vore bra om vi tog oss till Uppsala. Alex vill fortsätta vandra.
"Hur är det egentligen mellan dig och Alex?" undrar Tim och mitt svar blir något av en axelryckning.
"Vad menar du?" frågar jag tillbaka och Tim säger att det verkar som att vi lessnat på varandra.
"Jag tycker ni ska prata med varandra nu när jag är borta idag!" säger Tim och vi säger inte mer om det.
När Tim är borta, äter Alex rester till lunch och pratar lite, reder ut missförstånd. Några dagar tidigare, hade vi haft en oseriös stund och skämtat om att Alex ville bli av med mig (menat mitt sällskap på vandringen), och han hade svarat, "Jo, så är det..." (menat skämtsamt, och att det är för lite tid att bara vara själv på) och jag begriper inte riktigt varför jag tagit åt mig så lätt. Alex får tala ut om något han stör sig på med mig (vilket var mer uppmuntran än kritik) och sedan sticker vi ut i skogen och hämtar ved. När vi kommer tillbaka fortsätter Alex med veden, och jag fortsätter med bloggen, och umgås med Gud en stund...
Senare är Tim tillbaka och vi sticker iväg och badar. När vi kommer hem ser vi en film och Christoffer Columbus och fikar lite. Sedan pratar vi till sent på kvällen med Tims föräldrar om allt mellan himmel och jord. Tackar för mat och husrum, och allt sånt, och går sedan och sover - för sista natten i Länghem...

/Inece och Alex

Dag 18: Länghem. Gudstjänster.

Jag vaknar, och smyger upp och duschar. Killarna sover trött efter gårdagens äventyr, och det kan de gott göra. Den enda tid vi har att passa är klockan 13, då kommer Tims pianolärare Nisse och hämtar oss och kör oss till Dannike, där det är friluftsgudstjänst. Men först ska man vakna, och äta frukost och kanske göra något annat. Jag tänkte jag skulle jaga upp killarna i tid till att lyssna på radiogudstjänsten i P1, men det behöver jag inte, men vi äter frukost länge och missar början av gudstjänsten i alla fall... Och internetanslutningen försvinner lite då och nu. Det var ändå lite kul att höra kören jag själv är med i sjunga i radion, och min egen röst haka sig igenom en bibeltext, att höra något hemifrån (även fast det var förinspelat), och nabbt blir klockan 13, och Nisse hämtar oss.
Efter gudstjänsten är det kyrkfika, och vi sitter och pratar  och dricker kaffe.
"Vet du att Örnsköldsvik var på gudstjänst i radion i morse?" säger en av tanterna som vi träffat på fredagen innan till mig, och jag svarar att det vet jag.
"Jag tyckte.." fortsätter hon, "att en av rösterna som läste bibeltext var så lik din, och jag sa till mamma: 'det låter precis som flickan som pratade på caféet härom dagen'..."
Alex har något intressant samtal om Bibeln med prästen som predikade, och snart blir det dags att åka vidare till nästa gudstjänst i Torpa slottskapell. Det är ett tag innan Gudstjänsten börjar och Alex, Tim och jag går på en liten upptäcktsfärd i fängelsehålor och lite svensk historia.

Efter gudstjänsten pratar vi med några tyskar som kom in och lyssnade på gudstjänsten (fast de inte förstår svenska), och därefter åker vi tillbaka hem till Tim. Äter lite middag, och fördriver kvällen med lite bibelläsning tillsammans.

/Inece och Alex

Vidare...

Kära läsare,
ni är ungefär två dagar efter verklig tid på den här bloggen - just idag. De tagarna kommer bli fler, då vi nu lämnar Internettillgången och ger oss ut på vägarna igen.
Idag drar vi vidare, mot Jönköping kanske, för att sedan ta oss mot Uppsala. Därifrån ska jag ta en buss som går hem till Örnsköldsvik, och kanske att Alex fortsätter på egen hand.
Ibland vet jag inte om det verkligen är klokt, att lämna Alex totalt onåbar, eller att fortsätta ett äventyr fast jag tror det är slut för min del...

Hur som helst, vi drar vidare idag. Tack för att ni följer med, tack för böner, uppmuntran, råd och visat intresse. Gud välsigne er!
/Inece och Alex

Dag 17: Länghem. Egen dag med Gud.

Min tanke för dagen sprack, när jag såg att min pensel hade gått av och tappats bort. Jag hade tänkt ta lite tid till att bara sitta och måla, efter det är något jag brukar behöva göra lite ibland och inte har gjort på länge. Jag brukar gilla att försöka lyssna efter att Gud ska lära mig något medan jag målar. Men utan penslar är det svårt att måla. Så istället sätter jag mig vid datorn en stund - bloggen har ett skrikande behov av att uppdateras, även om jag inte har en skrikande lust efter att skriva... Därefter, går jag ut och plockar lite krusbär, som jag hade tänkt göra en paj av. Sedan ropar Tims föräldrar efter mig och undrar om jag vill dricka kaffe med dem. Därefter fortsätter jag plocka krusbär, skriva på bloggen. Tims föräldrar frågar om jag vill följa med dem ut i skogen och plocka svamp. Jag tänker efter en kort stund, och bestämmer mig för att följa med. Jag har aldrig plockat en kantarell i hela mitt liv, bara andra svampar, så det kan ju bli intressant. Sen är det ett så trevligt ställe att umgås med Gud på, ute i skog och mark.

Vi hittar en del bra kantarellställen, och vips som det är utbrister Tims bonusmamma ett "Åh, Herregud!" för att det är så fina kantareller. Sedan tittar hon på mig: "Visst får man väl brista ut i lite lovprisning när man hittar ett sånt här kantarellställe?"

"Javisst!" ler jag, "man kan alltid brista ut i lite lovpisning. Det kan man ju göra också när det går ont för en..."

Kantarellskörd

När vi kommer tillbaka från svampplocknongen, pysslar vi med lite av varje: matlagning, svamprensing och jag gör deg till min krusbärspaj och rensar krusbären, småsjungande på lovsånger. Det blev inte så mycket egentid med Gud som jag hade tänkt mig. Inte alls en så osocial dag som jag hade längtat efter, men när killarna berättar om svensexan är jag ändå nöjd med min dag.

Krusbärspaj

/Inece

Dag 16: Länghem. Skratt och gråt.

Vi börjar dagen med att äta frukost tillsammans, och hänger sedan vid datorn lite, försöker ha någon lite egentid, och försöker göra något av dagen. Tim och Alex funderar över vem de ska lura iväg mig med när de imorgon ska på svensexa, och jag tjatar om att få en dag att bara hänga med Gud.
"Det blir för ensamt för dig!" säger Tim, och jag tänker på att jag, som inte vanligtvis är så väldigt social av mig, inte varit ensam en enda dag sen Sverigetourens start: Gode Gud, jag behöver en dag ensam!
Dessutom tycker jag att jag behöver lite extra tid, för att bara vara. För att hämta gemenskap, för att veta att jag är bra, att jag är älskad. För att sudda bort alla knäppa tankar, och den utanförsensamhet som egentligen inte hör hemma bland mina känslor. Vi har ändå väldigt roligt tillsammans, Tim, Alex och jag. Det blir många knäppt hysteriska skratt - särskilt på kvällarna. Och när jag ber Alex berätta lite om skratt låter det såhär (förlåt att han blev sned, jag glömmer jämt att det inte går att filma så):

På efter middagen cyklar vi i väg till Länghems församlingshem med tanke att fika och träffar en massa go'a tanter som vill att vi ska berätta om vår vandring. "Visst", säger vi och berättar efter en stunds fika och övrigt prat. "Jag vill att du skriver om det här i vår gästbok", säger en av tanterna och ger mig gästboken med en penna medan Alex och Tim får be för onda knän och tår. När jag en stund senare tittar upp från gästboken, och trummar lite tankfullt med pannan på låret, på jakt efter rätt ord, hör jag tanten som hade ont i knät säga till Tim: "Det blev ju faktiskt bättre..." Yey! Gud är god!
Senare på kvällen, efter att vi har ätit middag, åker vi iväg på lite sightseeing. Hamnar i en lite stuga som Tims familj har, och där hänger vi en stund. Tim och Alex vill veta vad jag går runt och tänker på, för de har tyckt att jag verkat nedstämd. Efter att ha tjurat lite, och berättat lite av mina tankar, och gråtit lite (jag alltså, inte Tim och Alex), så åker vi tillbaka hem till Tim igen. Vi hänger lite på övervåningen, tills killarna tycker att det är läggdags för att de ska upp tidigt för att gå på svensexan.

/Inece och Alex

Dag 15: Länghem.

Jag får lära mig mitt i natten, återigen, varför man inte sover tillsammans med en påslagen mobiltelefon. Min lillebror ringer vid 01-tiden och berättar om att han läst på bloggen och spricker av att dela sina reflektioner om att han nästan skäms för oss (mig) och för att vi tar för givet att människor ska ta emot oss med öppna armar och ge oss mat. Lite förbryllad blir jag av kommentaren, är det verkligen den uppfattningen man får av att läsa om vårt äventyr? Vidare fortsätter brorsan berätta sina analyser om hur äventyret kommer att fortsätta, om att han inte tror vi kommer ha samma flyt i fortsättningen som de första dagarna, och kanske träffar hans ord lite mycket på de tvivel jag har gått runt med i några dagar. Visst, man kan ge sig ut på ett sånt här äventyr, men hur länge håller det? Att lita på att Gud leder oss, och tar hand om oss (ofta genom hjälpsamma människor), att Han håller det han har lovat: att vi inte behöver göra oss bekymmer för mat eller kläder, hur länge håller det egentligen att leva så? Tänk om Han bara skulle lessna på att välsigna oss, tänka: "Nej, de där jobbiga människorna igen, att de inte fattar att nu räcker det"? Men... Hur kan jag ens tvivla, när Gud visat varje dag, att det funkar att göra såhär, att han inte bara gett oss tillräckligt för att överleva - utan också mer än nog för att ha det bra - hur kan jag då tvivla? Det står faktiskt ingen använd före-gräns på det Gud lovat. Inget "Gäller endast i en vecka efter påbörjad användning" och inget "Giltigt t.o.m. 2011-07-31" ...
Jag muttrar ett: "Nåja, vi får väl se hur det blir med det" och pratar lite till, och ber sedan om att få lägga på och fortsätta sova.

På morgonen, funderar jag fortfarande över vårt samtal. Min rädsla för att han kanske kan ha rätt, eller ännu värre att det vi gör är fult, hänger över mig som ett lokalt regnmoln och så snart jag lyckas skaka av mig det, så dyker andra tankemoln upp. Tim och Alex verkar vara så tajta vänner, och helt klart får de vara det. Jag vet ju, att vi är goda vänner alla tre, men tanken att jag är utanför i "grabbgemenskapen" gnager mig lite i hälarna. Äsch, det är ingen fara, intalar jag mig och tar en hink, efter att ha ätit frukost och hängt vid Tims dator en bra stund och börjar plocka röda vinbär åt Tims bonusmamma. Killarna kommer strax ut och plockar dem också, en stund, sedan går Tim in och steker korv som vi ska äta till middag. Vi har plockat nästan hela 10 (?) liter vinbär när Tim ropar på oss att vi ska äta. Efter att vi ätit gör vi chokladbollar åt pannkakskyrkegänget, och turas om att duscha innan vi åker in till Borås för att hänga med pannkakskyrkan ute på stan.
Det blev en bra pannkakskväll. Vi fick berätta lite för Boråsgänget innan vi gick ut, om Sverigetouren och äventyret efter, Ute på stan får vi prata med och be för några människor, och medan Alex och jag träffar en kvinna som pepprar oss med uppmuntran och vittnesbörd om att leva av tro och hur Gud verkligen tar hand om sina barn och kan göra vad som helst, ber Tim för människor som blir helade. Och även om jag muttrar lite, över att jag vill vara med där det händer, så är jag så tacksam över att vi fick möta Lucy den kvällen. För det hon sa till oss, var något åtminstone jag behövde höra.
Senare på kvällen har vi en liten gudstjänst vid pannkaksstekningen, och Alex och jag kör lite vittnesbörd. När det händer något, är det verkligen fullt ös...
Vi ska ta en buss hem, men den bussen är riktigt överbefolkad, så Tim tigger till oss skjuts ut till Länghem av någon han känner lite sen tidigare... Väl hemma, går vi ganska direkt och lägger oss.

/Inece och Alex

Dag 14: Kinna - Länghem.

Uppstigning, frukost, ihoppackning av saker.
Alex spelar lite ishockeyspel på tv:n. Vi ringer vår vän Tim (från Sverigetouren), som bor i Borås, ditåt dagens vandring går mot, men han svarar inte. Vi talar in ett meddelande på hans mobilsvar och börjar gå efter flera "Hej då och tack så mycket!" och kommer snart iväg... Vi går mot Borås, och börjar prata lite om tiden som har varit. Alex har haft hemlängtan, och hemlängtan kan vara lite smittsamt, så jag fick lite hemlängtan jag också. Så vi tänker att nästa mål är att dra oss hemåt, samtidigt... Vi dras ändå till att fortsätta söderut...? Vi vet inte riktigt vart vi ska ta vägen efter Borås, men grämer oss inte särskilt mycket över det. Vi blir ju ledda...
Tim ringer och undrar hur långt vi kommit och när vi kommer fram, och uppmanar oss att lifta så att vi kommer fram snart. Tim ringer flera gånger och frågar hur det går, eftersom vi inte själv kan ringa och uppdatera honom, och vi kommer till strax efter Rydal, där vi blir upplockad av en bil och får skjuts hela vägen till Borås. Ännu en fantastiskt trevlig människa, som är intressant att prata med.

Tim fixar och donar, och vips har vi tak över huvudet, och mat så länge vi är i Borås - eller egentligen i Länghem, utanför Borås. Vi får grymt god mat, och lär känna trevliga människor. Vi dricker te, och umgås med varandra. Skrattar, pratar och läser Bibel. Alex får prata med sin familj på telefon (vilket han fått göra några gånger när vi var i Ubbhult och Kinna också) och får höra uppmuntran som får honom mer övertygad om att han nästa mål på resan inte är att åka hem, och Tim tittar på honom och säger: "Jag sa ju det! Det är inte slut än!"
Jag får chatta och mejla lite med mina hemma-människor, och efter att min hemlängtan har fått lite hemkontakt, så känns det som jag kan fortsätta en stund till också. En annan vän från Sverigetouren, Rebecka, ber oss be efter något profetiskt till henne och samtidigt frågar hon efter något åt oss. Det hon får är förvånande uppmuntrande på våra tankar om hur resans fortsättning ska vara, och Alex frågar när jag berättar: "Har du berättat något för henne om hur det är nu?" och det hade jag förstås inte. Vi hinner inte skriva ner de ord och bilder vi fick till henne,, för tiden rusar iväg och plötsligt är det sen kväll och dags att knyta sig. Det är alltid lika stor förundran: att titta upp ett tak på kvällen när vi ska sova, och tacka Gud för allt Han gör...

/Inece och Alex

Dag 13: Kinna. Vilodag.

Uppstigning. Frukost. Lite extra till-lyxat att få pannkakor till frukost.
Sedan tänker vi oss att vi ska hjälpa till med flyttandet, men blir beordrade att ta semester istället. 
De åker iväg för att packa saker i deras gamla bostad och vi spelar Wii en stund, men går strax undan för att ha egen tid med Gud. Jag försöker plocka med lite disk, sådär vid lunch tid, men blir åtsagd att gå och sätta mig istället, och när jag frågar om jag kan hjälpa till med något så är svaret "nej", varje gång.
Under hela dagen hinner vi se två filmer, spela tv-spel flera gånger om, bada/duscha och spela tv-spel igen.
Fundera igenom en massa tankar...
På kvällen spelar vi Sing Star, tills klockan är runt halv ett på natten, och Alex hittar en bok om sin hembygd...
Han sitter uppe en stund och läser den, och jag går och lägger mig och sover, med en bön för äventyrets fortsättning. Imorgon går vi vidare...

/Inece och Alex


(Ett litet obs! att "Imorgon går vi vidare..." är en tanke tänkt då, och ca en vecka försenad för er läsare.)