Det var en gång en tjej som skrev en blogg om ett äventyr hon var med om. Ett äventyr att lita på Gud långt utöver vad hon trodde sig våga, utöver vad människor rådde henne. Det var en gång en tjej som lyste av livsglädje och förvissning om att Gud kan och vill allt gott. Det var hon som skrev den här bloggen.
Det var en gång en tjej som kom hem från ett äventyr, hungrig på Gud, och förväntansfull på den fortsätta vandringen i den "grå" vardagen, men anpassningen till det vardagliga äventyret gick kanske inte så bra. Efter en tid av inte så mycket av varken bön eller äventyr, följt av en spontan evangelisationshelg, tänkte hon att det är precis som att vara fysiskt hungrig: Efter ett tag går hungerkänslan över, efter alldeles för lång tid övergår den i ren motvilja att äta. Först när man tvingar sig att äta igen, inser man att det ju faktiskt var gott och något som verkligen behövdes! Hon som tänkte fortsätta, men slutade, skriva den här bloggen.
Det har gått tre år snart. Tre år som ibland känns snabb som en vindfläkt och ibland som en evighet som inte lett nånvart. Tre år och en miljon händelser. En sommar med jobb på ett sjukhus, misslyckade studieförsök, byte av ställen att kalla "hemma" och... En olycksdrabbad segling, med en riven reling, motorhaveri, krånglande styrning, ett trasigt ankare i en storm, brinnande startmotor, avgaser som läckte från motorn in i boutrymmet, som slutade med en kollision med ett stort fraktfartyg..
Det är så mycket som har hänt, och det är så lätt att tänka att man tappar bort sig i sitt livs händelser. Jag läser den här bloggen ibland och har svårt att förstå att det hände på riktigt eller att det var mitt liv, samtidigt som jag minns händelser som jag aldrig skrev och längtar tillbaka. Jag vill leva sådär igen!
För några månader sedan kom jag till mitt jobb som personlig assistent, och fann personen jag jobbade med död. Det var utan tvekan mitt livs jobbigaste arbetsdag, som följdes av en massa fritid som jag egentligen inte ville ha. Så jag åkte iväg och hälsade på en kompis som ska gifta sig i sommar, och tog en sväng förbi Borås och hälsade på Tim, som vi stannade ett tag hos när vi var ute och vandrade. Träffade nya häftiga människor, återsåg människor jag träffat under vandringen, pratade om livet.
Det har gått snart 3 år och när mina nära och kära uppmanar mig att söka ett nytt jobb, råder mig att sluta timvika och jag inte är helt säker på att de har rätt, tänker jag tillbaka på hur allting ordnade sig när vi var ute och gick. När jag på grund av mina arbetstider missat sista bussen hem (och ingen kan hämta mig) får gå 2 mil, är jag glad för vandringsledan. Det är inte alltid roligt att vandra, men man måste liksom ändå försätta att sätta ena foten framför den andra.
Mitt hyreskontrakt för min bostad är tidsbegränsad, de senaste månaderna har varit påminnelser om det ekonomiska under vi fick leva i för snart tre år sedan. Juli månads dagar är en nedräkning till något jag inte vet något om. Kanske jag skriver här igen, om äventyret att fortsätta lita på Gud, att minnas allt det goda och se det genom alla tråkigheter som varit, och framåt.
/Inece
