Dag 12: Ubbhult - Kinna. Flytthjälp.

Alex har berättat att jag denna morgon halvsatte mig upp och utbrast: "Va!?" när han smög ut ur rummet. Jag minns inte det, men en stund senare vaknade jag och fick veta att det var frukosttajm. En nya dag att prisa Herren för!
Efter frukosten sätter vi igång. Det ska flyttas! Vi åker till Skene, och sätter igång med att bära kartonger och möbler in i två släpvagnar. Det tar ett tag och innan vi vet ordet av är det dags att äta något. Pizza är ju känt för att vara "flyttmat", så det blir pizza. När alla är alldeles för mätta, finns det ändå många pizzabitar kvar, som vi sparar till senare.
Vi hänger ett tag, väntar på att Emma och Peter, som vi hjälper att flytta, ska bli klara på banken, men börjar åka till deras nya hem innan de kommit tillbaka. Strax därefter kommer dem, och vi gör en sightseeing av huset, och sätter sen igång med att bära saker. Alex springer fram och tillbaka som en duracellkanin, och jag håller någonstans normaltempo. När allt är utlastat och det är dags att åka tillbaka och lasta mer, stannar jag kvar och hjälper till att plocka upp. Jag hamnar i kökslådorna och står resten av eftermiddagen och diskar porslin, och tycker det är alldeles fantastiskt roligt. Konstigt hur alla såna sysslor blir mycket roligare när man gör dem åt någon annan, eller för någon annan...

Sedan kommer en massa människor och äter middag, bland annat en liten kille som Alex och jag sedan spelar fotboll med. Den fotbollsmatchen slutade 16-16 (eller något därikring) och gick väldigt vilt till. Den som spelat fotboll med mig, vet ju att jag inte har något direkt bollsinne, men jag tar igen det i vilja. Så när jag ger mig på och tänker sparka bollen, ramlar Alex precis framför mig. Om jag sparkar bollen, lär jag sparka hans huvud, inser jag så jag försöker mitt i språnget jag gör mot bollen ändra riktning och hoppa över Alex istället. Jag flyger över Alex och tar emot mig med armarna, och sen sitter jag och skrattar åt att det gick bra! Det var som sagt, en vild fotbollsmatch, med många vurpor, och i slutet lyckades Alex sparka mig på smalbenet och nästa gång sträckte jag nånting vid hälen. Inga skador som gör sig särskilt märkta - jag kunde ju fortsätta spela - men Alex fattade då det kloka beslutet att matchen var slut.
Vi går in och dricker kaffe och spelar Mariokart en stund, och sedan när alla människor har gått, så spelar vi bowling, bågskytte och Wakebaord på Wii. Sedan är det nattdags.

/Inece och Alex

Dag 11: Ubbhult. Flytthjälp.

Väder: Vältimade regnskurar (det regnade inget när vi var ute och bar saker, men varje gång vi satt i bilen).

Vi vaknar strax innan en liten dörrknackning och ordet "Frukost!" Jag kliver upp, klär mig, och kommer ut till de andra. Alex har redan satt sig. "God morgon!"

Idag står flyttning på schemat och jag är taggad på att bära saker. Vi åker till Mölndal, för att hämta möbler i en lägenhet, och saker på en vind, och sedan tillbaka till Ubbhult för fika och en lite om flyttning av sakerna. Sedan  till Kinna och lämnar av de saker vi hämtat och sedan tillbaka till Mölndal, och lastar på lite mer grejer, till Kinna för att lasta av och sedan till Ubbhult och äter middag. Sedan blev resten av dagen (kvällen) stillsam framför tv:n.

Jag försöker hänga med i någon  norsk eller dansk kriminalfilm, men jag ger upp och lägger mig och läser bibel istället tills jag håller på att somna. När jag håller på att somna händer något lite roligt. När jag blundar ser jag framför mig en stjärnklarhimmel och grantoppar, jag känner att jag är varm och torr och suckar tacksam, säger till Gud: "Tack att du tar så bra hand om mig, att jag får ligga här under din himmel utan att bli blöt eller frysa!" och genast kommer ett svar i mina tankar: "Ja, jag tar bra hand om dig, men du ligger inte ute i det fria, utan inomhus!" Jag slår upp ögonen och skrattar högt åt att det stämmer, jag ligger faktiskt inomhus, fast jag hade säkert varit lika tacksam om jag legat under stjärnorna!  

/Inece och Alex

Dag 10: Benarby - Ubbhult.

Vi vaknar, kan det vara några timmar senare, av regn som faller ner på oss. Jag kryper ner i min sovsäck och ber att regnet ska sluta, men det börjar istället ösa ner. Jag kryper djupare ner i sovsäcken, och tänker att så länge jag håller mig ihopkurad i min sovsäck så kan min sovsäck fungera som tält, och vara ett regnskydd - jag kommer inte att bli blöt. Alex petar på min axel och säger att vi måste flytta på oss till under ett annat träd, som ser ut att skydda bättre mot regnet, men när vi kommer dit regnar det lika mycket på oss där och på vägen till det nya trädet blev mina kläder blöta och sovsäcken känns också blötare när jag kryper ner i den och efter en stund börjar jag bli lite kall. Jag börjar bli less och irriterad och är på vippen att skälla på Gud för att han inte ger oss bättre väder när vi ska sova, men tänker bestämt: Nej! Gud har varit såå god mot oss under hela resan, så att skälla på honom för en futtig sak för vädret är inte rätt! och börjar istället tacka för allt och sjunga lovsånger inuti min sovsäck. Inte långt senare, bestämmer vi att det inte är lönt att sova i regnet, utan packar istället ihop och fortsätter att gå, lovsjungande.

Så småningom börjar regnet avta, och vi fortsätter att gå. Ibland sätter vi oss i en busskur och vilar lite. Senare sätter vi oss i en liten busskur av trä och sover en stund, och jag passar på att leta reda på lite torrare kläder: tröjor och strumpor att ha på mig när vi går vidare. Det är nästan onödigt att byta till torra strumpor egentligen, för mina skor är så blöta att strumporna kommer bli lika blöta igen när jag tar på mig dem, men torra fötter är en skön känsla.
Vi fortsätter att gå, stannar lite då och då för att vila fötterna och dricka vatten. Sätter oss vid en sjö och har en stunds egen tid med Gud (vilken jag småsover bort), och fortsätter sedan vidare. Efter en bra bit till börjar vi bli hungriga och sätter oss på en hög brädor längs vägkanten och äter av någon sorts snacks Alex fick av Carl-Johan. En människa går förbi på morgon promenad och vi småpratar lite - om vädret och kantareller typ - och sedan fortsätter vi gå. Vi går några kilometer till, och kommer fram till en skylt som pekar mot "Ubbhults kapell", varav Alex utbrister: "Ubbhult! Där har jag släkt!" och tycker vi ska gå den vägen...
Vi går, och pratar på om något, och snabbare än väntat utbrister Alex: "Här är det! Men de verkar inte vara hemma..." Vi lånar deras grannes telefon och får veta vart de är och sätter oss sedan och läser våra biblar en stund och går en promenad. Sedan kommer de hem, och det första de gör är att skicka oss i duschen (inte riktigt så att vi luktade så illa, utan mer att det var vad vi längtade mest efter), sedan fikar och pratar vi en massa, tvättar våra kläder och därefter hjälper jag och Alex till att gräva sönder i deras trädgård - tills det börjar regna igen, och åska.
Efter middagen, sticker Alex iväg med Lars-Göran, och sitter kvar med Barbro och har "tjejsnack" en stund. Det var ett bra samtal, om lite allt möjligt. Om att tro är viktigt och om annorlunda konfirmationsläger, och om äventyr... Sedan när karlarna är tillbaka tittar vi på tv, resten av kvällen, Nyheter och "Crocodile Dundee", och därefter ramlar vi "i säng" och somnar.

/Inece och Alex.

Dag 9: Göteborg - Benarby.

Väder: Sol och regn (men inte samtidigt).

Vi vaknar av min väckare på mobilen och kliver upp, Alex och jag. Vi hade lovat tyskarna att hjälpa de att hitta till Centralstationen, då de ska åka hem till Tyskland idag. Och så ska vi lämna tillbaka kryckorna.
Nyvaken traskar jag med längs gatorna, ganska inne i mina egna tankar. Jag gillar inte hur jag tänker. Vi går förbi flera kiosker: Pressbyrån, 7Eleven, och jag längtar efter den vardag när man bara kan gå in där och köpa en choklad bit för att det är vad man är sugen på, eller en kopp kaffe... Samtidigt är jag så medveten om hur gnälligt det låter, och så ytligt på något vis, och vid vidare eftertanke kommer jag fram till att jag inte alls vill ge upp det här livet för en godis bit. Glädjen, från den tidigare kvällen - när jag förundrades över allt som vi önskade vi kunde göra, glädjen i att tro att Gud använder oss i de små hjälpsamma handlingar vi gör - jag skulle inte byta det mot något! Fast det vore onekligen gott med choklad...
Vi hittar fram till Centralstationen, och säger hej då till våra nyvunna vänner. Killen med den skadade foten tar upp en påse kexchoklad ur ryggsäcken och ger den till oss. "Tack för all hjälp!" säger han. "Tack själv!" säger Alex och jag.

På vägen tillbaka virrar vi runt efter att hitta tillbaka till vårt sovställe, via en mataffär, så vi kan köpa lite mer pålägg till det bröd vi har kvar sedan ett par dagar sedan (lite underligt hur länge både de pengar vi fått och den mat vi köpt för de har räckt). Vi hittar ett Hemköp, med kö utanför, tittar på klockan och förbryllas över att de hade öppnat för flera timmar sen, men dörrarna var låsta. Efter ett bra tag upptäcker personalen felet och vi får komma in i affären, och vi handlar stressat lite bananer, och mjukost att ha på smörgåsarna och något att dricka. Sen springer vi tillbaka till vårt sovställe, där Joel väntar på oss. Vi har mycket vi ska hinna med, och väldigt lite tid, eftersom vi lovat Carl-Johan att möta honom på stadsbiblioteket - och vi har inte hunnit lämna tillbaka kryckorna ännu, och vi måste äta och städa undan oss från rummet vi sovit i.
Vi äter snabbt frukost, sedan springer Alex iväg med kryckorna och jag och Joel städar ihop oss och lämnar tillbaka nyckeln. Sedan ger vi oss iväg, men vi är redan närmare en halvtimme sen och jag tänker: "Om vi bara hade haft pengar på telefonen så hade vi kunna ringa Carl-Johan så han vet att vi är sena och inte dissar honom!" och det frustrerar mig hur handikappad man blir utan telefon. När vi kommer fram, 40 minuter försenade är Carl-Johan förstås inte där. Han gav säkert upp att vänta på oss, gissar jag, för det skulle antagligen jag själv ha gjort om någon var så sen. Alex och Joel sitter ute och väntar (på bättre tider möjligen för det är ju inte troligt att Carl-Johan är senare än vi) en stund, medan jag går in och sätter mig vid en dator och försöker blogga några ord. Internettiden är nästan slut när vi kommer på att vi kan skicka ett mejl och berätta att vi blev jättesena, och att han får om han vill höra av sig. Därefter hänger vi en stund till, och börjar gå bort från biblioteket, lånar en telefon av några människor vi möter och ringer till Carl-Johan och förklarar att vi kom väldigt sent och bestämmer att vi ska ses om 20 minuter.

Joel har funderat någon dag på att åka hem, och åka på semester med sin mamma och vi beger oss mot Centralstationen för att kolla upp bussar. Det går en om 6 minuter som han kan ta och de sista pengarna som vi fått från norskarna går till den. Vi har en "sista" bönering, och kramas hejdå och sen traskar vi vidare runt Göteborg: jag, Alex och Carl-Johan. Vi skiljs åt från Carl-Johan en stund, för att sedan komma förbi och hämta min ryggsäck som vi lämnat hos honom tidigare, och då tittar vi på tv-nyheterna en stund, och sedan går vi för att vi tänkte gå på en ungdomsgudstjänst i Smyrnakyrkan, men vi är redan sena, och för att komma in behöver vi ringa ett telefonnummer så att de kommer och låser upp dörren och vi har ju inga telefonpengar, så vi sätter oss på en parkbänk och ber lite istället och pratar lite om hur tiden i Göteborg har varit. Vad händer härnäst egentligen?
Vi hamnar vid en busstation och kollar upp lite bussar, och åker till Mölnlycke, och börjar gå mot Skene. Vi frågar några människor vi möter efter vägen och de verkar tycka vi är lite galna som planerar att gå så långt, och så sent på kvällen (klockan är runt 22-23). De visar oss i alla fall olika vägar vi kan välja, och vi känner stark för den som de sa egentligen var den sämsta. Och vi går och går. Jag stänger av telefonen, för att vi inte vet när vi kommer ha en laddare till den nästa gång och vi kan ju behöva batteri i den om vi behöver använda den, och därmed slutar vi veta vad klockan är. Vi går tills vi kommer till en skylt där det står "Mölndal stad" på och undrar om vi verkligen går åt rätt håll. Vi vet inte hur sent det är, men går in på en gård vi hör röster ifrån och frågar vart vi är och om vi är på rätt väg. Vi får en bra vägbeskrivning ( "Gå den här vägen till en T-korsning, ta vänster, gå till T-korsning, ta vänster och gå till Hällingsjö och ta höger i T-korsningen där") och fortsätter gå en liten bit till innan vi bestämmer oss för att det är dags att sova. Vi gör i ordningen en bädd av granrs under oss, och jag kryper ner i min sovsäck och somnar...

/Inece, Alex och Joel

Dag 8: Göteborg. Tacksamhet.

Tänk att få leva

överväldigad av tacksamhet

att precis allt det som händer

är Hans omsorg över våra liv.

Att få "slita för brödfödan"

eller att få givet utan att behöva anstränga sig

är båda en gåva från Gud.

(Dagens insikt i diktform, av Inece Jonsson, 20110722)

Väder: Sol och värme. Regn (senare på kvällen).

Vi vaknar tidigt. Jag och Joel har använt min handduk som något slags isolering för kyla under oss ifrån, och min sovsäck som en snutt täcke. Alex har på sig alla kläder han har med sig. Vi har sovit i någon slags klunga för att hålla bra värme, men på ett stengolv blir det lätt kallt, så när vi vaknar är vi en aning kalla. Vi går en bit bort, hittar några bra sittplatser att äta frukost vid, i morgonsolen, och när vi ätit färdigt ligger vi mest och slöar en stund. Vi gör upp en liten "plan för dagen". "Vi behöver ett bibliotek", tycker jag, så att vi kan uppdatera vår omvärld om att vi lever, och vi behöver kanske få till en bättre sovplats till nästa natt... Vi letar oss till någon kyrka, med tanken att de kanske har någon golvplats eller idé, åt oss, men allt verkar vara stängt. Vi tar en stunds egen tid med Gud i en park utanför en kyrka och solen kommer fram och lyser på oss. Det blir riktigt varmt och vi ligger och halvsover i solen. Tiden rusar iväg...
Vi äter det sista av gårdagens middag till lunch och beger oss till Biblioteket, där vi hittar nästa överraskande nyhet. En kommentar på denna blogg från någon som vill bjuda oss på mat när vi är i Göteborg! Jag skriver ett snabbt svar och lämnar mitt telefonnummer till människan, som snabbt ringer upp och vi bestämmer att vi ska ses där vi är om en stund. Vi får lära känna en skön människa, Carl-Johan, lite, och när vi hänger vid Smyrnakyrkan, där fantastiska människor springer runt och fixar att vi ska sova under ett tak, skiljs vi åt med löfte om att om att träffas nästkommande dag. Sedan är vi med på ett bönemöte i kyrkan, tar en liten stund av deras tid och berättar om vårt äventyr. Vi hänger kvar en stund och samtalar och ber lite med en kille från kyrkan där, och drar oss utåt. Vi sätter oss i parken, där vi varit tidigare under dagen och fortsätter samtala med killen från kyrkan. Alex hittar en hemlös människa som han går fram och pratar med, som först inte sa så mycket som gick att förstå, men allt eftersom Alex berättat om vad Jesus gjort för honom öppnat sig lite mer och berättat lite, väldigt lite, om sig själv för Alex. Vi fick inte veta om vi kunde hjälpa honom på något sätt, men åtminstone fick han bli sedd. Senare träffade vi ett gäng tyska scouter, en av dem hade gjort illa sin fot och jag och Alex hjälpte honom till en vårdcentral. Där blev han vidarevisad till Mölndals sjukhus, för att de inte hade någon röntgen. Tysken fick låna ett par kryckor, som Alex och jag lovade att lämna tillbaka dagen därefter. Vi gick/hoppade vidare för att ta bussen till Mölndal, men tyskarna bestämde att det inte var värt besväret och vi vände om istället. Gick förbi vårdcentralen där vi lånat kryckorna och bad om något att linda foten med, och återvände till kyrkparken där vi hade varit. Det började regna och följde vi med dem dit de tänkte slå läger för natten. Därefter gick jag och Alex tillbaka till parken, och kom att tänka på att det verkligen hade gått lång tid sedan vi först lämnade parken, då Joel satt och pratade med killen från kyrkan. När vi kommer till parken kan vi inte se Joel någonstans, och jag blir lite nervös och får dåligt samvete över att vi varit borta så länge (fast det var ju inte direkt planerat). Vi tänker att han kanske är i porten till där vi ska bo över natten, men där är han inte heller. Sedan ser vi honom komma gående i regnet och springer honom till mötes.
Efter lite prat om vad som hänt under kvällen, och lite läsning somnar vi till ljudet av regnsmattret mot fönsterrutan. Wow, att vi får sova inomhus i det vädret!

/Inece, Alex och Joel

Dag 7: Göteborg. Återseende och avsked.

Vi äter frukost hos Joels (skate) kompis och ger oss sedan iväg mot något ställe där Joel och hans kompis tänkt åka lite skateboard. Efter en stunds skateboardåkande skills vi åt och vi tar lite egen tid med Gud. Under den tiden, ringer Alex till min mobil och undrar vart vi är och jag försöker ge en förklaring, och fattar det som att han är på väg till oss. Efter egentiden, bestämmer Joelarna för att bada och snart sitter Alex mitt ibland oss. Det blir kramkalas och pratstund och vi beger oss sedan inåt stan.
Joel (skate) vill ha skjuts in till centrum, och fixar det också, en människa vi får ett bra litet samtal med innan vi drar vidare. Vi sitter på ett torg och funderar på vad vi ska göra härnäst, när Joel (skate) drar iväg och kommer tillbaka med fyra smörgåsar (jag hängde inte riktigt med på hur han fick tag på dem), men det var grymt bra timing eftersom vi var rätt hungriga allihopa.
När vi ätit våra mackor, sticker vi iväg till en skatepark, och där sitter vi läser Bibel en stund (Joel skatear) och har en liten gudstjänst, precis innan Joel (skate) ska lämna oss och dra vidare för att fjällvandra med sin familj. När Joel gått iväg, stannar vi och pratar med en kille i skateparken, om lite allt möjligt. Vi vill be för honom, men han kan inte väldigt bra svenska och ingen av oss kan göra oss förstådda på spanska, så vi är inte helt säker om vi förstår varandra. Efter att samtalet med killen avslutats går vi vidare, och letar efter någonstans att bo under natten. Fastnar i att prata med några norskar om allt möjligt, och de blir uppmuntrade av vår resa, och ger oss pengar till mat, och vi fortsätter prata med dem. Berättar om häftiga upplevelser från vandringen (de är också kristna och gubben har varit missionär) tills vi kännar att vi är hungriga och går iväg för att leta någonstans där vi kan köpa mat, och hitta vart Gud vill att vi ska bo.

Vi köper bröd, potatissallad, rödbetssallad, köttbullar och multivitamindryck och sätter oss i en park och äter. När vi inte orkar äta mer, har vi ändå massor kvar och vi packar ihop det till frukost dagen efter. Vi börjar gå på jakt efter en toalett och hamnar vid ett par parkbänkar utanför ett konsum, där det sitter en tant. Efter att ha gått något varv runt, ser vi att tanten sitter kvar och jag tycker vi ska gå fram till henne.
"Hej!" säger jag, och möter hennes blick. "Är allt väl?"
Damen berättar om att hon sitter där för att det fläktar lite och att luften när det är så varmt är kvav och hon har haft problem med lungorna en tid. Sedan pratar och pratar hon om allt möjligt och vi lyssnar och tänker vilken go' tant! När vi skills åt, ger hon oss 40 kr ("Ni borde ju få en kopp te såhär på kvällen") och hör inte när jag frågar om vi får be för henne. Gud välsigne den kvinnan!
Sedan går vi vidare, inser att det är på tok för sent på kvällen att hitta något boende. Klättrar över någon grind och sover vid porten på en stor kyrka. Jag somnar, och vaknar till, tittar upp i taket, tänker att Gud tar nog bra hand om oss ändå och somnar om...

/Inece, Alex och Joelarna

Dag 6: Jönköping - Göteborg.

Jag vaknar vid 10 och väcker Joelarna. Vi är en timme efter vad vi planerat, men det är nog ok. Vi packar ihop, äter frukost, har en bönestund tillsammans med Joels pappa och ger oss iväg. Vi tar en sväng förbi en skateboardbutik där Joel (skataren) känner någon och sedan sätter vi oss på McDonalds och dricker vatten. Vad är nästa steg undrar vi, och bestämmer att vi tar en stunds egen tid med Gud. Vi hade tänkt lifta, och efter egentid säger Joel (vår nye) att han tror att det kommer gå trögt, men att vi inte ska ge upp hoppet. Vi hänger runt lite och försöker ragga lift, utan något napp. Vi går vidare till ett ställe som sägs ska vara bättre att lifta vid, och sätter oss vid ett annat McDonalds. Vi ber lite och kommer att tänka på en bibelvers, som vi tänk väldigt mycket på under hela vandringen: "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så kommer ni få allt det andra också" (Matt 6:33) och vi bestämmer oss för att fråga Gud hur han vill använda oss där vi är istället. Frågar alla runt omkring oss om vi får be för dem, sätter oss vid ett bord nära en bensinmack och har en liten gudstjänst, sedan börjar det regna och vi söker skydd under taket vid bensinpumparna och börjar prata med en människa som står där. Han verkar nyfiken på vår resa, och sedan kommer en kvinna fram och lägger sig i vårt samtal. vi får ta del av hennes historia och vi får be för henne och killen vi pratat med innan.
Efter att de har åkt, går vi tillbaka till McDonalds för toa paus, Joel (skate) utbrister "röd bil" och springer iväg mot macken (vi hade bett om ledtrådar om hur vi skulle till Göteborg innan och jag hade tänkt på en röd bil) och jag och Joel tar sakerna då vi tänker, att han säkert fick napp den här gången, men icke.
Vi ställer oss istället vid väg kanten, och behöver inte stå där så länge förrän vi får lift av en turnebuss, av en Ola som spelar bas i bandet bakom artisten "The Moniker".
Vi får åka hela vägen till Göteborg, där vi pratar med några tjejer på ett torg i Göteborg. De satt och fikade och hade lite filadelfiaost, och tunnbröd över som de gav åt oss. Därefter kom Joels (skate) kompis som vi kunde bo hos, och vi fick festligt god omelett till kvällsmat.

/Inece och Joelarna

Så mycket mer jag hade velat skriva...

Alltså, den här resan är verkligen upplevelserik, och det finns så mycket jag tänker på. Jag skulle vilja skriva om det också, men Internettiden räcker inte åt till det. Nu har jag uppdaterat alla dagar tills idag av vandringen i alla fall - kul att ni hänger med.

Idag åker drar vi vidare mot Göteborg. Vi ska be lite innan, nu bara.
Allt gott!
/Inece och Joelarna

Dag 5. Jönköping.

Väder: Mulet och sol (växlande).

Vi äter frukost hos Joel, och diskuterar fram en dagsplan. Vi har redan typ, sovit bort halva dagen, men ibland behöver man nog sova också.
"Jag vill ha extra lång PA* idag", säger Joel (vår skatare som var med från början). Och vi bestämmer att det får bli så, 2 timmar PA, sen en timmes samling, middag och så sticker vi in till stan och skateparken vid fyra.

Skateparken var full med människor. Och Joel tar sin bräda och glider runt bland människorna. Vi hänger omkring, pratar med människorna om trick de vill lära sig, uppmuntrar en kille att fortsätta öva, när han tycker att det är hopplöst. Skate-Joel ber för en kille som gjort illa foten, och det blev lite bättre. Jag och andra Joel får be för en äldre skatare som ramlat i rampen och han tyckte det kändes bra. Efter ett tag bestämmer vi oss för att ha en liten gudstjänst på en betongbänk och sätter oss där och sjunger lovsång, och predikar för varandra. Två killar kommer förbi och och vill utmana Joel i ett "Game of Skate" och vi ber dem stanna i någon minut tills vi avslutat Gudstjänsten. Så de får med och höra Joels vittnesbörd om vad som hänt de senaste dagarna och be med oss.
Resten av kvällen berättar vi om i filmerna här nedan...

Hur många kick-flips kan Joel göra på en minut?

(Lite flummigt, som det kan vara ibland när man inte tänkt på i förväg vad man ska säga. )

/Inece och Joelarna

* PA = Personlig Andakt, eller "Egentid med Gud". Vi försöker hålla på rutinen från Pannkakskyrkans Sverigetour (som Joel Skate och jag var på innan vandringen) att ha åtminstone en timme av det om dagen. Den behövs!

Dag 4: Hultsfred - Jönköping (samåkning med människor från Streetchurch).

Väder:

Jag vaknar av att någon säger: "Du måste packa ihop, vi ska åka snart!" i en lite jäktad ton, och jag sätter mig upp och gnuggar mig i ögonen. Förvirrad över att min klocka är så tidig, och jag undrar: Varför ska jag kliva upp? Jag tittar på människorna som jag sovit med och jag tittar på mina kläder. Jag viker ihop Streetchurch-tröjan som jag har lånat och tittar förvirrat på de andra. Jag förstår inte alls - vart ska jag då? Först när, en av tjejerna säger att de snart ska åka och att jag inte behöver packa, förstår jag att det inte var mig de sa åt att packa, så jag kramar kudden en stund till och kliver sen upp för att äta frukost.
Alex har åkt till Göteborg, och killarna vi tänkte fråga om vi kunde åka med har också åkt, men vi kan åka till Jönköping med några från Streetchurchgänget: Joel och hans pappa och en kille som heter Jonatan.

På eftermiddagen hängde vi med på en gudstjänst i Joels pappas församling. Det var väldigt trevligt, sköna människor och en bra predikan som peppade oss om att ha förväntan på Gud. I slutet av mötet bestämmer vi  oss för att gå till förbön för vår fortsatta resa, och det slutar med att Joel (vår nye vandrare) blir döpt. Det ska jag låta honom berätta om själv i ett eget blogginlägg, men det är så mäktigt att få vara med att följa med på vad Gud gör i den killen!
Mannen som predikade gav oss 300 kr för resan, vilket ledde till att vi kunde äta en pizza för att fira!

/Inece och Joelarna

Dag 3, Hultsfredsfestival.

Väder: Sol, mulet (växlande) några regndroppar ibland, varmt.

Vi kliver upp och äter frukost, har bönesamling med Streetchurchgänget. Kokar kaffe och sticker sedan och hänger med människor utanför festivalområdet. Pratar, delar ut bibelordslappar. Alex kommer tillbaka och är lite arg efter ett möte med en människa och jag skruvar obekvämt på mig åt att jag inte är van att se Alex så frustrerad, känner att jag vill komma på något för att lugna och glädja honom igen, men jag vet verkligen inte vad.
"Ska vi ta en bönepromenad?" frågar jag, för det är den enda idé jag har just då.
"Ja!" säger Alex, och så går vi bort en bit. Ber för människorna vi möter, för bilparkeringen, för staden. Sen börjar vi prata lite med varandra om hur vi upplever stämningen: på festivalen, i Streetchurchteamet, och också de känslor som tyngt mig lite lättar, när jag får veta att det inte bara är jag som har haft den känslan. Vi fortsätter be en bra stund, och sen går vi tillbaka till festivalen: nytaggade!

Efter middagen, får vi komma in en stund gratis på festivalområdet och jag hänger med Joel och en kille som också heter Joel (en av streetchurcharna) vid en skateboardramp. Han berättar under kvällen hur glad han är att han fått lära känna oss, och hur inspirerad han är av vårt äventyr och att han är taggad på att följa med. När klockan är sent, och allt börjar stänga, och vi får för oss att vi vill be för en man som stått hela kvällen och sålt hattar, så vi går fram till honom och förklarar att vi är ute med Streetchurch och undrar om vi får be för honom, vilket vi får.
"Har du något särskilt du vill att vi ska be för?" undrar vi och han säger: "Jag har en tumör i ryggen, den går nog att operera bort, men jag vill helst att den bara ska försvinna."
Vi ber för honom, önskar honom ett gott liv och går sedan ut till de andra Streetchurcharna och då har Alex goda nyheter.
"Vi har fått en tågbiljett till Göteborg!"
En tjej hade fått skjuts istället och behövde inte sin biljett längre, och gett den till Alex. Så galet bra Gud fixar!

Efter en lång överläggning, beslutar vi att Alex ska åka i förväg till Göteborg på tågbiljetten och att Joel och jag ska fortsätta genom att vandra och försöka få skjuts nånstans ifrån.
Ett tag vill jag inte vara med längre, vår föreställning var ju att vi inte skulle komma till Göteborg än på länge, och jag märker av att jag har haft en bild av hur vägen ska vara som slås i spillror på ett ögonblick. Det var lite jobbigt att inse igen att jag inte har kontroll över någonting på den väg vi vandrar. "Jag vill inte vara med längre..." viskar jag ärligt till Jesus, men Han vet att jag efter några timmars sömn har kommit över den tanken och kommer vilja fortsätta vandra med Honom...

/Inece, Alex och Joel

Dag 2, vandring: Lilla Hycklinge - Björnhult (längs Östkustleden och en mindre väg), bil Björnhult - Hultsfred.

Väder: sol/mulet, lite blåst och regndroppar som inte blir regn.

Vi vaknar till liv, varma och sköna i övernattningsstugan, vi morgonfixar, äter kokt ris med körsbär till frukost, och har en stunds "Egen tid med Gud". Alex kommer instormande efter att ha varit på toa, med fryspåsar i handen och utropar: "Gud har gett oss mat -  igen!" och berättar om en tant han mött på gården bredvid. Vi hade berättat avv vi är ute och vandrar lite, utan någon direkt packning, och hon hade tagit fram korvbröd, korv, bullar och en flaska senap åt oss. Efter en stunds förundran, städning och ihoppackning (Ehum... Det är ju bara jag som har nån slags packning med mig...) är vi iväg, och vi går och går. När vi ens ser några människor, stannar vi och pratar lite med dem, och sedan fortsätter vi att gå. Sjunger någon vandringssång, eller någon lovsång, eller någon annan sång. plockar några smultron vi hittar i väg kanten, går ännu mer...
 När vi kommer ut på en stor bilväg, har vi kommit överens om att det kan vara värt att försöka lifta till Hultsfred och vi går och försöker lifta, men ingen bil stannar. Vi kommer fram till Björnhult och vi pratar med ett par människor som planterar ett jasminträd. Vi berättar att vi är ute på en typ bönevandring genom Sverige, och att vi är på väg till Hultsfred. De småpratar en en stund med oss och vi återgår till att fortsätta försöka lifta. Vi kommer på att vi skulle behöva tändstickor om vi ska kunna grilla korven, och går tillbaka och frågar om de har tändstickor. Då ger hon oss en stor påse med bullar.
När vi har gått igenom Björnhult, stannar en kvinna och plockar upp oss, och vi får åka med till Kristdala. Vi hoppar av vid biblioteket, med tanken att om de har öppet och har Internet så att vi kan uppdatera bloggen, men biblioteket har stängt. Vi går vidare mot Vena istället...

Vi går förbi ett hus med fikande människor, och Joel säger åt oss att vi borde gå dit och sjunga en sång eller något för att de såg ut att vara så sköna människor. Alex och jag är inte alls på den idén, men vi ställer oss ändå med ukelelen och övar på något att sjunga. Jag tycker inte att mitt sjungande låter bra (trött röst) och vi bestämmer för att gå dit, men inte sjunga.
"Hej!" säger vi. "Vi gick förbi och såg er, och tyckte ni såg så sköna ut, så vi tänkte vi har lite bullar med oss - kanske ni vill äta upp dem med oss?"
Människorna hade sett oss och vår träbit som det stod Hultsfred och känt att de gärna ville skjutsa oss, de var också kristna, och de bjöd in oss. Vi fick koka våra korvar, i deras kök och de bjöd på rester från kylskåpet: lasagne och köttbullar. Vi tog fram en påse av bullarna vi fått och åt upp dem, och när vi skulle iväg igen gav de oss en påse bullar, och sa: "Ni behöver ju påfyllning nu när ni ätit upp era bullar".
En liten kille, gav oss en hundralapp, berättade hur han hade fått den, och att inte hade använt den när han var på marknad samma dag och inte tyckte att han behövde den. De skjutsade oss till Hultsfred, och gav oss sin adress och telefonnummer för när vi skulle komma förbi där de bor någon gång.

I Hultsfred hittar vi Streetchurch, och pratar en hel del med dem. Vi berättar lite om vårt äventyr och får haka  på deras evangelisation, äta deras mat och sova där de sover.
Vi hjälper några ungdomar att bära deras packningen en bit, och när några gatumusikanter tjatar på oss att de är hungriga, vänder vi ut och in på fickorna och ger dem hundralappen vi fick av lillkillen i Kristdala. En tiggande kvinna kommer förbi senare och våra hjärtan går sönder lite över att vi inte har något att ge, men så kommer vi på att vi har två påsar med bullar och ger henne den med flest bullar i. Vi pratar med hur mycket människor som helst, om Jesus, om äventyret, om festivallivet, om livet i allmänhet. Vi delar idén med en bönestol med Streetchurcharna och ber under kvällen för 7-8 personer. Vi kryper till kojs, halv 4tiden, förundrade och trötta över allt vi fått vara med om under dagen...

/Inece, Alex och Joel

Dag 1, Vandring: Oskarshamn - Lilla Hycklinge (längs Östkustleden).

Väder: Regn.

Redan innan vi har gett oss iväg, kommer Alexander instormande med 1½ baguetter och jublar: "Vi har fått mat!" och vi (Joel och jag) stirrar konstigt på honom. Alex får berätta hur det gick, till han hade träffat tjejen i kiosken tidigare och nu träffade dem varandra igen och hon frågade om vi ville ha några gårdagens smörgåsar. Vilken uppmuntran!

Vi börjar vår vandring, kramar de pannkaksvänner som är kvar adjö och går. Först går vi till busstationen, med en tanke om att vi ska få tag på en karta där, och visst, en karta över Oskarshamn och en liten bit omkring får vi tag på där. Vi frågar en man utanför väntsalen om en vägbeskrivning och samtalar lite med honom om vårt äventyr: att vi har tänkt gå till Hultsfred och han tycker att vi är lite galna. Vi pratar lite med honom om livet och allt möjligt och precis när vi ska gå frågar vi om vi får be för honom och han säger att det okej. Vi ber för honom och efteråt, säger han till oss: "Nu när ni går kommer jag att gråta, för ni är de vänligaste svenskar jag någonsin har mött!"
Vi fortsatte gå, men stannade ofta längs vår väg och pratade med människor. Det var verkligen intressant att se tillbaka på, för nästan varje av de mötena gav oss någon form av vidare kunskap om hur vi skulle hitta vidare. Vi pratade med en kille vid en busskur och gav honom en Metalbibel (Nya testamentet, med några extra sidor där olika hårdrocksartister berättar om sin relation till Gud), och han blev märkbart glad och tacksam för den.
Vi fick plocka körsbär från ett träd, och fortsatte vidare i regnet. Vi bad över att vi skulle hitta något skydd undan regnet och kom och tänka på att det brukar finnas övernattningsstugor för vandrare. När vi frågar Gud om vart en sån stuga kan tänkas finnas får Alex en tanke, som om han i efterhand berättar om hur det var: "Det var bättre än vi nånsin kunnat tänka oss!" När vi fann stugan (vi hittade ett övergivet torp först och var en aning förbryllade över att det inte alls verkade som en övernattningsstuga) fanns där ved, tändstickor, klädstreck och mat. Det gick ingen som helst nöd på oss - vi åt ris med körsbär till frukost dagen efter...

/Inece, Alex och Joel

Till att börja med...

"Finns det något sätt vi kan hålla oss uppdaterade om er resa?" frågar alla, och så berättar jag att vi tänkt på att eventuellt göra en blogg om Äventyret. Här är den, visserligen under en del uppbyggnad, men i text.

Till att börja med kanske det är önskvärt för de som inte hört om vår strapats att få veta vad den här bloggen (det här äventyret) handlar om.

Alex förklarar såhär: Det hela började i januari, med att Gud ville utmana mig mer i att lita på Honom fullt ut genom att jag fick en dröm och en längtan att gå som lärjungarna när Jesus sände ut dem två och två, utan någonting annat än kläderna på kroppen och min bibel. Efter en hel del bön och bekräftelse, ungefär i februari, så tog jag beslutet att prata med min arbetsgivare om att sluta till sommaren. Han tog det förvånansvärt bra, efter min beskrivning. 
Efter mer bön och en pannkakstour på 3 veckor så är nu den här utmaningen en verklighet!


När jag får berätta låter det mer såhär: Det är en utmaning jag har burit på länge, från att jag gick en Lärjungaskola för två år sedan och funderade på att sommaren efter det ge mig ut på en cykelluff genom Sverige - inget bestämt mål, annat än att försöka höra vart Gud leder, våga lita på Honom och möta människor jag stöter på längs vägen. Det äventyret blev aldrig av, men längtan efter det har funnits kvar och ständigt gjort sig påmind av olika saker: När jag förra sommaren rensade bort en massa onödiga saker och fängslades av en önskan: "Tänk om man kunde packa bara en liten ryggsäck och klara sig på det som finns där". När jag pratade med människor om vandrings/cyklingsäventyr, tänkte jag skulle cykla genom Europa och arbeta på gårdar som tar emot volontärer i utbyte mot mat och husrum, men återigen blev det inte så. Sen berättade Alex om sin plan, jag ville följa med, men samtidigt tvekade jag massor. Jag bestämde mig för att inte hänga med, men lockades av idén och här är jag. Med min ryggsäck innehållande: Lite kläder, en handduk, badkläder, lite papper att skriva och rita på och min bibel. Fastknuten på ryggsäcken dinglar min sovsäck. Man kan behöva mycket mer - förbandskit, reskost, visshet om vart man kan stanna och bo längs vägen för att nämna en del, men det har vi inte och vad annat kan vi göra då än att förtrösta på att den Gud vi tror kan göra under, också kan fixa det längs vägen...


Nu börjar äventyret! Idag börjar vi vår vandring från Oskarshamn, mot Hultsfred.
Guds välsignelse åt er alla!
/Inece och Alex (och Joel som delar vår väg till Hultsfred)