"Ja, Inece, åk på Dunder!" flyger en ivrig tanke genom huvudet. Jag skrattar för mig själv, glöm det! Åsele kan ju vara kul, men jag sätter inte min fot i Strömsund. Inte nånsin, aldrig mer. Vad får jag så dumma idéer ifrån?
Det är den 11 Juli 2014, och jag står med härliga människor och dansar Macarena-dansen till Ace Wilder, jag har aldrig lärt mig rörelserna, men jag bryr mig inte. Om människor hade tittat på hade jag aldrig gjort det, men människor tittar på. och jag bryr mig inte. Vi steker pannkakor och delar ut till alla som vill det, jag har med mig min ukulele och en skön vän med namnet Mathias sjunger allt möjligt på gitarr. Det är som det brukar vara att vara ute med Pannkakskyrkan: Luften är full med kärlek, frihet och glädje. Att vara där är för mig underligt. Tillbaka i Strömsund, stället jag inte ville återvända till. Stället med smärtsamma minnen, stället som jag är rädd att jag blir samma tystlåtna, rädda, ensamma person jag en gång var, av vara på. Risken att möta gamla klasskamrater - hur minns de mig?
Åkmed pannkakskyrkan på Dundermarknaden, tanken lyckades inte släppa mig, så jag hamnade där: förväntansfull och nyfiken på vad Gud hade för plan för mig där.
Att komma tillbaka var inte som jag tänkte mig. Jag fick upptäcka att Strömsund inte längre är som när jag bodde där, mycket av kyrkoungdomsaktiviteterna har lagts ner på grund av brist på ledare, eller deltagare, var lite sorgligt. UFO't jag var rädd att bli, av att återvända, uteblev. Istället kom ett antagningsbesked till en utbildning som ännu mer utmanar mig till den värld som jag på grund av svidande gamla minnen inte vill gå till. När vi packar ihop och gör kväll den sista kvällen, är jag tacksam för helgen som blev, för insikten att det som var inte längre är, för alla möten, all glädje, för friheten att dansa och för framtiden.
Åkmed pannkakskyrkan på Dundermarknaden, tanken lyckades inte släppa mig, så jag hamnade där: förväntansfull och nyfiken på vad Gud hade för plan för mig där.
Att komma tillbaka var inte som jag tänkte mig. Jag fick upptäcka att Strömsund inte längre är som när jag bodde där, mycket av kyrkoungdomsaktiviteterna har lagts ner på grund av brist på ledare, eller deltagare, var lite sorgligt. UFO't jag var rädd att bli, av att återvända, uteblev. Istället kom ett antagningsbesked till en utbildning som ännu mer utmanar mig till den värld som jag på grund av svidande gamla minnen inte vill gå till. När vi packar ihop och gör kväll den sista kvällen, är jag tacksam för helgen som blev, för insikten att det som var inte längre är, för alla möten, all glädje, för friheten att dansa och för framtiden.
