Tillbakablick och framåtblick...

"Vad mycket du har fått vara med om!" säger en av mina vänner när jag tystnar i berättande för att ta reda på vad hennes tankfulla ansiktsuttryck betyder. Det slår mig att jag inte tänkt så mycket på det så: "Vad mycket vi har fått vara med om!" Tanken har mer varit, under och efter vandrandet, "vilken häftig Gud vi har, vad coolt att han är med på vår vandring, och hjälper oss, vad spännande att vi får försöka sprida hans rike, tack, och åter tack!  När ska Gud sluta överträffa våra tankar när vi tror att bättre än såhär kan det inte bli (och behöver inte bli) så händer något som får oss att häpna ännu mer?!"
"Vad mycket vi har fått vara med om!" räcker liksom inte till. Det är inte som att vi bockar av en "Coola saker att uppleva"-lista: Sova under en gran -check!, Be för helande - check!, dagliga "matunder" - check! Gå på en gudstjänst som slutar i ett oplanerat dop - check! - Nej, det är inte så jag se tillbaka på vår resa.

Jag ser tillbaka med tacksamhet, precis som det stod på en tavla på ett kontor i Pingstkyrkan där vi bodde med streetchurcharna under hultfredsfestivalen. Tacksamhet som är större än vad jag har ord att uttrycka, tacksamhet större än något jag nånsin varit tacksam för tidigare. Utan Jesus, hade det aldrig gått.
Jag  ser också tillbaka med en liten längtan tillbaka. Jag kände mig så hemma i sättet vi levde på, att "hemma" inte alls var "i mitt studentrum i Örnsköldsvik" utan "där Jesus är". Längtan tillbaka för att det är lättare på ett sätt, när man är ute på vandring utan nånting, att hålla sig fast vid tanken att Gud hjälper en. Det är så mycket lättare, när man verkligen inte har en aning om vart man ska, att låta Gud försöka leda en. Det är liksom lättare att söka Gud, för tacksägelse, vägledning, eller tröst när man är mitt ute i skogen och längtar efter sina föräldrar, syskon eller flickvän/pojkvän. När Gud var det enda vi hade... "Hemma", när man för det mesta vet att man har alla förnödenheter, glömmer man så lätt bort att det egentligen en gåva från Gud. "Hemma", när jag vet att jag ska gå till biblioteket, är det lätt att glömma att lyssna efter vart Gud vill jag ska gå. "Hemma", är det lätt att Gudssökande hamnar under en massa rat. Tv:n, Internet, allt vimmel.

Egentligen ser jag inte så mycket bakåt, det blir när jag berättar, och när jag tänker efter på vilka goda vanor från vandringen jag vill ha kvar i mitt liv här. I mitt studentrum i Örnsköldsvik, hur kan jag hålla fast vid tanken på att Gud hjälper? Hur kan jag låta Gud leda mig? Hur söker jag Gud bland allt rat? Hur håller jag liv i Äventyret i den gråa vardagen? Samtidigt, det är en sak, som jag inte visste att jag fick med mig hem från äventyret, som ett litet glitter när vardagen är grå: Förväntan.

/Inece

Om äventyret på "hemmaplan"...

Det har gått någon vecka, snart två, sedan vi rullade in på Örnsköldsviks resecentrum, och Hej! vad den tiden har rusat iväg. Jag kan inte längre skriva denna bloggen, som"vi", eftersom jag har inte lika mycket koll på vad som händer runt Alex som när vi vandrade tillsammans, men det har ändå varit jag hela tiden som varit "Äventyrets sekreterare" och så ska det väl få fortsätta. Jag hade några stillsamma dagar i min bostad innan mitt Äventyr fick fortsätta med lägret TEJP, ute på Dekarsön ca en mil utanför Örnsköldsvik. Det pågick i en vecka och jag fick lite utmaningar - bland annat att vara förebedjare på ett av kvällsmötena, och vara smågruppsledare. Man borde kunna tycka att efter pannkakstouren, vår vandring och alla gånger vi bett tillsammans och för varandra att jag borde bli van att be högt nu, men det är fortfarande ovant och lite konstigt.
Jag fick berätta om pannkakstouren inför alla på ett av kvällsmötena, och det gick bra. Tack till Gud för de äventyr jag fått vara med om i sommar. Jag har alltid varit såå nervös inför att tala inför en folkhop (definitionen av folkhop är mer än 2 människor som jag inte känner), men nu har jag fått den utmaningen så många gånger att det går nästan helt av sig själv. Härligt!
Jag fick berätta om vandringen för människor jag träffade på lägret, tills jag knappt hade någon röst längre, och de som lyssnade tyckte det var uppmuntrande och inspirerande.

Sedan kom jag hem, och då fick jag berätta om vandringen för min granne. Han kan inte svenska, och det var svårt att förklara en del saker på engelska, så vi provar på detaljerna någon annan dag.
Häromkvällen träffades vi några stycken, och delade lite om vad som har hänt runtomkring oss de senaste dagarna/veckan. En annan kille hade också varit på TEJP, och gått runt och bett för helande och fått bönesvar, bland annat någon ryggsmärta med ett ben som växt ut. När jag stod i ett av kvällscaféerna och fixade, var samtalet i kön om någon som just blivit helad och om tankar man kan tänka efteråt.
Jag har inte träffat så många människor efter TEJP, men en jag har pratat med har jag oftat hamnat i nåt samtal om helande och andra under med, fastän han inte är kristen...

Jag antar att jag kanske kommer få säga att jag hade fel. Att livet efter detta äventyr inte alls blir en kamp mot tråkigheten, att det inte behöver vara såå svårt som jag har trott att få äventyret att fortsätta även om vi återvänt till någon slags vardag... Att bara vi går runt i tro och förväntan på vad Gud kan hitta på, så... - ja,vem vet vad som händer?! (Ja, vi får väl se... :))

/Inece

Tankar på vägen...

Dags för en vardag i det rum, den korridor, den stad som jag förväntas kalla "hemma" fastän det inte är mer hemma än någon annanstans. Med vad som är "hemma" kan man fundera över, kanske jag skriver något om det någon gång, men nu återgår jag i alla fall till någon slags vardag...
De läsare som följt vår vandring och kanske tycker det är tråkigt att vi inte är ute och går längre: ni kan om ni vill fortsätta följa den här bloggen! Jag fortsätter nämligen att skriva... Först om lite som vi har funderat på under resan, jag kommer att kalla inläggen "tankar på vägen". Sedan om försöken att leva vandringen i vardagen... Det är ju som sagt inte slut bara för att vi kommit "hem".

Vi ger oss säkert ut på vandring igen, nån gång i framtiden...

/Inece

Dag 24: Uppsala - Örnsköldsvik.

Jag drömmer att jag är ute och åker. Äter middag någonstans, läser bibeln tillsammans med människor, berättar om vandringen. "Nu när äventyret är slut, vad har du med dig hem?" undrar någon, och jag svarar: "Nu vet jag vad jag vill göra med mitt liv" och gör en paus, samma någon som ställt frågan frågar vad det är och jag svarar "Leva för Gud!" Tåget, jag tydligen sitter på fortsätter rulla, och jag vaknar plötsligt och tänker: Åh nej! Jag missade att kliva av, jag hörde inte pinglet!, tittar på klockan och ser att det är nästan sant. Klockan är 40 minuter efter att den skulle ha ringt och väckt mig. Jag har inte hört något. Något tåg har jag inte missat, och min försovning innebär ingen försening, bara att jag får vakna betydligt snabbare än jag planerade. Jag kliver upp och vi äter havregrynsgröt till frukost - åh så länge sen det var! Och sen ger vi oss iväg...
Vi är tidigt ute, och det är en hel timme kvar tills vår buss ska komma när vi är vid Willy's. Vi går in och handlar lite fika att ha på bussen, och äter upp nästan allt i väntan på bussen. Sen sover jag nästan hela bussresan förutom någon liten stund då jag sitter och läser bibeln. Jag läser om när Jesus tvättade lärjungarnas fötter (Joh 13) och lutar mig tillbaka för att försöka föreställa mig scenen, men jag blir gång på gång avbruten av mobiltelefonens glädjejubel av sms: "Så ni kommer hem, vad roligt!"
Jag ger upp , och läser texten en gång till, och lutar sen huvudet mot fönstret och somnar.

När vi kommer till Örnsköldsvik står vän och syster Maria och väntar oss. "Som vi har längtat efter er!" utbrister hon och berättar att de har bett för oss varje kväll sen vi började vandra. Vi åker till Ica för att handla mat till middag, som Alex var snabb att önska: "Tacos!" och det blir marangsviss till efterätt. Vi bjuder in en människa till och sen är vi 4 glada, mätta skrattande människor runt bordet. Då tänker jag på bibelstället jag läste på bussen. Tänker, kanske var det precis såhär: De hade just ätit klart, och skrattar i gemenskap (som vi) när Jesus plötsligt reser på sig och börjar tvätta deras fötter. För att han älskar dem, men sedan uppmaningen att vi ska älska på samma sätt. Hur vore det bästa sättet att göra praktik av det bibelstället just nu? funderar jag och det enda jag kommer på är att resa på mig och duka av bordet, och diska.
Sen har vi en stund i bön, och därefter en stund i lek, och sedan hämtar vi en vän, Rebecka som varit och jobbat och åker tillbaka och äter marangsviss och dricker kaffe. Sent åker vi hem igen och jag somnar som en stock i min "egen" säng.
Vandringen är slut - för denna gången - men inte äventyret, inte utmaningen. För så länge Jesus lever, så finns utmaningen att följa honom, att ledas av honom, att lita på honom. Så egentligen är det inte slutet på äventyret nu, utan början, början på fortsättningen...

/Inece och Alex

Dag 23: Beateberg - Uppsala.

Vi kliver upp och äter frukost. Packar våra (mina) saker och sitter sen och fördriver tiden. Bokar bussbiljetterna hem. Alex har bestämt sig att också åka hem och hans föräldrar ordnar biljetterna. Vi får biljett till Uppsala också och blir medskickade lite pengar att använda på vägen.
Vi äter lunch, och Alex moster skjutsar oss till busstationen, vi sätter oss på bussen och rullar. Jag sitter och sjunger sånger, och snart är vi framme i Uppsala. Vi smsar med männniskor som vi tror kan vara i Uppsala, och som vi har telefonnummret till, men ingen verkar kunna hänga med oss. Så jag föreslår att vi ska göra en hitta vilse-promenad till Willy's så att vi hittar rätt imorgon när vi ska med bussen och hittar vilse gör vi... Men vi hittar tillbaka också.
Jag tycker det känns, och har känts de senaste dagarna, alldeles för mycket som att vi är på väg hem och föreslår att vi ska ha Treasure hunt*, men efter ett långt sökande ger vi upp för att vi inte hittat, vad vi letar efter och jag börjar tänka på allt jag tror jag har glömt från sjuksköterskeutbildningen och börjar rabbla den för Alex, han verkar tycka det är intressant tills han ber om att få låna min telefon och smsar med någon. Jag suckar och får fram ett otåligt: "Vad ska vi göra?" och det måste vara första gången på hela vandringen som jag är den sortens otålig. "Jag vet inte" säger Alex och jag föreslår att vi kan hitta ett bibliotek och läsa om medicinska sjukdomar, men det får honom att kasta sig över telefonen igen. Medan jag studsar upp och ner, jag vill göra något. Jag vill våga prata med människor som i början av vandringen, bara vara frimodig som då. Jag vill vara någon till hjälp, be med någon som ber för första gången ... Jag vill följa med vår vän (från Sverigetouren) Micaels kyrka ut i stadsparken och dela ut kaffe, kakor och böner, men våra planer om att hämta vår packning och vart vi ska sova krockar med det och vi kommer inte hinna med det.
Jaja, man kan ju inte få allt, säger jag till mig själv. Och tar telefonen från Alex för att se vem han smsar med. Aha, Micael... Som skriver att vi ska gå till stadsparken och be för kvällen. Ja, äntligen något vettigt att ägna oss åt!
Vi går till stadsparken, förvirras över att vi har olika uppfattning om vart den ligger.  Vi hittar i alla fall och går runt och ber en stund, och kommer sen på att vi är hungriga så vi går till Max och delar på ett Nuggetsmål. Sen kommer Micael cyklande och säger att vi har bråttom, så vi halvspringer efter honom och berättar om vårt äventyr fram tills vi träffar de andra människorna i Micaels gäng och hjälper till att bära saker. Vi är med och bekantar oss lite med människorna och hittar platsen där de ska va, ber för kvällen och sen ringer min telefon och vi måste gå iväg.
Så vi traskar iväg mot Centralstationen, och träffar Samuel (som vi också känner från Pannkakskyrkan). Vi ägnar resten av kvällen åt att prata, om äventyret, och om en hel massa annat tills vi går och lägger oss...

/Inece och Alex

*Treasure hunt är en lyssna till Guds röst - Evangelisationslek som går till så att man ber Gud att avslöja något om en människa som han söker. Kan vara en plats där man hittar han eller hon, klädsel, konstigt eller inte konstigt... Och sedan letar man efter en människa med det man fått upp, och pratar man med den människan. Ex. fick vi upp en människa med samma röda hårfärg som på väskan (men vi hittade inte någon sådan), andra gånger har någon tänkt på apor eller krokodiler och träffat människor i ap- eller krokodildräkt.

Dag 22: Beateberg.

Jag vaknar och smyger ner i huset. Alex sitter och gömmer sig under en filt framför tv:n. Något motorprogram. Jag sätter mig i soffan och tittar en stund, tittar på klockan och ser att det är tid för ett tvprogram jag brukade se innan jag gav mig ut på äventyr... Vi ser en stund på det, men jag känner inte för att se på det och ger istället tillbaka tv-kontrollen till Alex. Istället börjar jag duka fram frukost och frågar Alex om han redan har ätit. Vi äter frukost och fortsätter sedan att titta på tv. Vi hittar kanal 10 och tittat på predikningar från Nyhemsveckan (för några år sedan) och lite norsk lovsång. Det är en härlig stund.. Vi hade tänkt cykla och bada, men när vi pratar om att komma iväg blir det istället att vi lagar lite mat. Jag pratar med min lillebror på telefon en stund och sedan kommer Alex moster hem från sitt jobb och ger sig ut på en springtur. Alex tänker att vi ska cykla ikapp henne efter ett tag, och vi lånar varsin cykel - och ger oss iväg... Jag cyklar försiktigt i början, försöker lära känna cykeln, hur mycket jag kan svänga utan att slira omkull i gruset, hur bra bromsarna tar, vilken växel är bäst i uppförsbacke, hur växlar man ner...? Och Alex tycker att jag hamnar för långt efter.
Efter en hyfsad bit tänker vi att hon har sprungit för långt och att vi inte hunnit ikapp och vi vänder tillbaka.
När hon kommer tillbaka börjar vi prata om att cykla iväg och bada, och hon äter lite middag och sedan ger vi oss iväg. Det är en skön cykeltur, och vattnet är varmt. När vi har simmat runt lite är vi nöjda och kliver upp ur vattnet och klär på oss. När vi cyklar tillbaka tänker jag på vägar. På den väg vi har vandrat på i 3 veckor, och på den väg jag cyklar på just nu. Den går upp och ner. Jag byter växel i uppförsbacken och tänker på hur jobbigt det är att cykla på samma växel hela tiden. Precis som i livet ibland, tänker jag och cyklar ikapp Alex och hans moster.
När vi kommer tillbaka gör vi te och rostat bröd till fika, och sätter oss i tv-soffan och ser "Jakten på lycka".
Sen är det natt - igen!

/Inece och Alex

Dag 21: Lingåsen - Beateberg.

Vi kliver upp, får äta frukost och duscha. Nisse säger åt oss att bre smörgåsar att ha med oss som matsäck och vi gör som han säger. Vi säger tack och Hejdå åt Nisse fru när vi åker iväg med Nisse som tänkt skjutsa oss till Ulricehamn så att vi kan bege oss vidare mot, som vi skrivit på en skylt: Jönköping. När vi är i Ulricehamn, ber vi en snabbis tillsammans och säger sedan tack och hejdå. Vi ställer oss vid vägkanten och försöker lifta, men kommer fram till att det är ett dåligt ställe, så vi går en bit till en parkeringsplats, och står där ett tag. Sen går vi till nästa parkeringsplats och där stannar en bil. Det är en man som heter Lars, som ska till Linköping och vi åker med honom hela vägen till Linköping. När vi är framme erbjuder sig Alex att hjälpa Lars med hans båt och vi blir kvar i Linköping några timmar. Det visar sig att det inte var motorn det var fel på, utan bara så att propellern behövde skruvas åt. När den misstänken är upptäckt blev vi alla bjuden på pizza, och sen Alex får låna ett par badbyxor och dyker ner och skruva åt propellern! Den funkar fint.
Vi får skjuts av Lars till en mack vid motorväg nånstans lite Norr om Linköping, där det stannar många lastbilar för att tanka och vila och Lars köper en dricka och en glass åt oss var. Sedan säger vi tack så mycket och han åker iväg. Vi sätter oss på en bänk och äter glassen och sitter sen en stund och bestämmer oss för att ha lite egen tid med Gud en stund, innan vi börjar försöka få lift av människor. Vi pratar med många lastbilschaufförer, men många kan inte svenska och inte så bra engelska och andra ska åt fel håll. Vi hänger med några ungdomar som sitter och fikar, och berättar om vad vi håller på med, de tycker det är intressant och kommer nyfiket med frågor. Människor verkar bli glada av att vi är så galna...

Vi får senare lift av en tjej som ska till Norrtälje. Vi vet inte riktigt, vad planen är att lifta med henne, men Alex har någon liten tanke att han har någon släkting som bor åt det hållet - fast han verkar inte ha riktigt koll på vart... När vi börjar närma oss och hon undrar vart hon ska släppa av oss, lånar Alex telefonen och ringer sin släkting. Klockan är 22.15, och jodå, hon är hemma och vaken, något förvånad, men vi kan sova hos henne. Och jag som var så säker ett tag att det blir en utenatt i natt...
Vi kommer dit och säger hej och berättar lite om vårat äventyr, fikar, och kryper sen till kojs...

/Inece och Alex

Dag 20: Länghem - Lingåsen

Vi vaknar, äter frukost, och jag packar ihop mina saker... Vi tar det rätt lugnt, innan vi ger oss iväg. Ser på tv en stund, och gör lunch, gör en matsäck, som Tims föräldrar sa åt oss att göra.
När allt är klart för avfärd, vi har allt med oss, vi har tackat och bett tillsammans så drar vi iväg. Ut på vägarna igen alltså...
Vi går till Limmared och mot Ulricehamn, det blir många vilopauser, och jag börjar känna att jag har ack så dåliga skor för den här sortens äventyr. Dämpning - typ noll och knän, och höften protesterar mot att jag ska gå med fötterna mot den hårda asfalten. Vi försöker lifta, men lyckas tydligen inte med mer än att sprida glädje till bilarna, för de ler, tutar och vinkar glatt till oss när de kör förbi.
"Gud, vad gör vi för fel?" undrar Alex efter att många, många bilar har åkt förbi, och jag undrar tyst hur man kan lifta fel. Kanske är det bara inte Guds plan att vi ska få lift någonstans  ikväll? Och vad gör det om vi får sova ute en natt till? Det är ju fint väder...
Vi sätter oss i dikesslänten och läser lite. En bra stund, och sedan går vi vidare igen. Går och går, tills vi  tycker det är dags att vila lite och sätter oss på några ensilagebalar. När vi går vidare ser vi än häftig regnbåge, och äter lite hallon från en hallonbuske, innan vi fortsätter gå vidare...
Helt plötsligt stannar en bil, och vänder. Ut ur fönstret sticker ett huvud vi känner igen och säger något om att han ska vända och plocka upp oss.
Det är Nisse, som vi åkte med till gudstjänsterna för ett par dagar sedan, som är på väg till sin stuga tillsammans med sin fru. Han vänder och kommer tillbaka och plockar upp oss och vi pratar om vart vi är på väg.
"Vart sover vi i natt?" undrar Nisse, och säger sen att det finns plats att vi kan sova inatt i hans stuga. Vi åker dit, det är ett vackert ställe och Nisse berättar om hur stugan blev byggt och om stället och Alex och jag lyssnar intresserat. Det är fantastiskt hur mycket man får lära sig på en sån här resa!

Vi sitter och fikar och pratar en bra stund, ute i skymningen, med ett tänt stearinljus. Vi får lära oss tt förr i tiden, när man inte hade så gott ställt, satt man tillsammans och pratade i skymningen och väntade tills det var mörkt med att tända något ljus för att spara på de stearinljus man hade. Det kallades att "kura skymning". Sen går vi och lägger oss, jag kurar ihop mig i min sovsäck och somnar fort, medan Alex pratar länge med en son till Nisse, som kommit dit efter att jag krypit ner och gömt mig i sovsäcken...

/Inece och Alex

Dag 19: Länghem.

Vi planerar för att resa vidare. Jag har beslutat att ta mig hemåt, och det vore bra om jag kunde få tag på min packning på vägen hem. Dessutom har jag inte råd att sätta mig på en buss eller tåg i Borås och åka till Örnsköldsvik, så det vore bra om vi tog oss till Uppsala. Alex vill fortsätta vandra.
"Hur är det egentligen mellan dig och Alex?" undrar Tim och mitt svar blir något av en axelryckning.
"Vad menar du?" frågar jag tillbaka och Tim säger att det verkar som att vi lessnat på varandra.
"Jag tycker ni ska prata med varandra nu när jag är borta idag!" säger Tim och vi säger inte mer om det.
När Tim är borta, äter Alex rester till lunch och pratar lite, reder ut missförstånd. Några dagar tidigare, hade vi haft en oseriös stund och skämtat om att Alex ville bli av med mig (menat mitt sällskap på vandringen), och han hade svarat, "Jo, så är det..." (menat skämtsamt, och att det är för lite tid att bara vara själv på) och jag begriper inte riktigt varför jag tagit åt mig så lätt. Alex får tala ut om något han stör sig på med mig (vilket var mer uppmuntran än kritik) och sedan sticker vi ut i skogen och hämtar ved. När vi kommer tillbaka fortsätter Alex med veden, och jag fortsätter med bloggen, och umgås med Gud en stund...
Senare är Tim tillbaka och vi sticker iväg och badar. När vi kommer hem ser vi en film och Christoffer Columbus och fikar lite. Sedan pratar vi till sent på kvällen med Tims föräldrar om allt mellan himmel och jord. Tackar för mat och husrum, och allt sånt, och går sedan och sover - för sista natten i Länghem...

/Inece och Alex

Dag 18: Länghem. Gudstjänster.

Jag vaknar, och smyger upp och duschar. Killarna sover trött efter gårdagens äventyr, och det kan de gott göra. Den enda tid vi har att passa är klockan 13, då kommer Tims pianolärare Nisse och hämtar oss och kör oss till Dannike, där det är friluftsgudstjänst. Men först ska man vakna, och äta frukost och kanske göra något annat. Jag tänkte jag skulle jaga upp killarna i tid till att lyssna på radiogudstjänsten i P1, men det behöver jag inte, men vi äter frukost länge och missar början av gudstjänsten i alla fall... Och internetanslutningen försvinner lite då och nu. Det var ändå lite kul att höra kören jag själv är med i sjunga i radion, och min egen röst haka sig igenom en bibeltext, att höra något hemifrån (även fast det var förinspelat), och nabbt blir klockan 13, och Nisse hämtar oss.
Efter gudstjänsten är det kyrkfika, och vi sitter och pratar  och dricker kaffe.
"Vet du att Örnsköldsvik var på gudstjänst i radion i morse?" säger en av tanterna som vi träffat på fredagen innan till mig, och jag svarar att det vet jag.
"Jag tyckte.." fortsätter hon, "att en av rösterna som läste bibeltext var så lik din, och jag sa till mamma: 'det låter precis som flickan som pratade på caféet härom dagen'..."
Alex har något intressant samtal om Bibeln med prästen som predikade, och snart blir det dags att åka vidare till nästa gudstjänst i Torpa slottskapell. Det är ett tag innan Gudstjänsten börjar och Alex, Tim och jag går på en liten upptäcktsfärd i fängelsehålor och lite svensk historia.

Efter gudstjänsten pratar vi med några tyskar som kom in och lyssnade på gudstjänsten (fast de inte förstår svenska), och därefter åker vi tillbaka hem till Tim. Äter lite middag, och fördriver kvällen med lite bibelläsning tillsammans.

/Inece och Alex

Vidare...

Kära läsare,
ni är ungefär två dagar efter verklig tid på den här bloggen - just idag. De tagarna kommer bli fler, då vi nu lämnar Internettillgången och ger oss ut på vägarna igen.
Idag drar vi vidare, mot Jönköping kanske, för att sedan ta oss mot Uppsala. Därifrån ska jag ta en buss som går hem till Örnsköldsvik, och kanske att Alex fortsätter på egen hand.
Ibland vet jag inte om det verkligen är klokt, att lämna Alex totalt onåbar, eller att fortsätta ett äventyr fast jag tror det är slut för min del...

Hur som helst, vi drar vidare idag. Tack för att ni följer med, tack för böner, uppmuntran, råd och visat intresse. Gud välsigne er!
/Inece och Alex

Dag 17: Länghem. Egen dag med Gud.

Min tanke för dagen sprack, när jag såg att min pensel hade gått av och tappats bort. Jag hade tänkt ta lite tid till att bara sitta och måla, efter det är något jag brukar behöva göra lite ibland och inte har gjort på länge. Jag brukar gilla att försöka lyssna efter att Gud ska lära mig något medan jag målar. Men utan penslar är det svårt att måla. Så istället sätter jag mig vid datorn en stund - bloggen har ett skrikande behov av att uppdateras, även om jag inte har en skrikande lust efter att skriva... Därefter, går jag ut och plockar lite krusbär, som jag hade tänkt göra en paj av. Sedan ropar Tims föräldrar efter mig och undrar om jag vill dricka kaffe med dem. Därefter fortsätter jag plocka krusbär, skriva på bloggen. Tims föräldrar frågar om jag vill följa med dem ut i skogen och plocka svamp. Jag tänker efter en kort stund, och bestämmer mig för att följa med. Jag har aldrig plockat en kantarell i hela mitt liv, bara andra svampar, så det kan ju bli intressant. Sen är det ett så trevligt ställe att umgås med Gud på, ute i skog och mark.

Vi hittar en del bra kantarellställen, och vips som det är utbrister Tims bonusmamma ett "Åh, Herregud!" för att det är så fina kantareller. Sedan tittar hon på mig: "Visst får man väl brista ut i lite lovprisning när man hittar ett sånt här kantarellställe?"

"Javisst!" ler jag, "man kan alltid brista ut i lite lovpisning. Det kan man ju göra också när det går ont för en..."

Kantarellskörd

När vi kommer tillbaka från svampplocknongen, pysslar vi med lite av varje: matlagning, svamprensing och jag gör deg till min krusbärspaj och rensar krusbären, småsjungande på lovsånger. Det blev inte så mycket egentid med Gud som jag hade tänkt mig. Inte alls en så osocial dag som jag hade längtat efter, men när killarna berättar om svensexan är jag ändå nöjd med min dag.

Krusbärspaj

/Inece

Dag 16: Länghem. Skratt och gråt.

Vi börjar dagen med att äta frukost tillsammans, och hänger sedan vid datorn lite, försöker ha någon lite egentid, och försöker göra något av dagen. Tim och Alex funderar över vem de ska lura iväg mig med när de imorgon ska på svensexa, och jag tjatar om att få en dag att bara hänga med Gud.
"Det blir för ensamt för dig!" säger Tim, och jag tänker på att jag, som inte vanligtvis är så väldigt social av mig, inte varit ensam en enda dag sen Sverigetourens start: Gode Gud, jag behöver en dag ensam!
Dessutom tycker jag att jag behöver lite extra tid, för att bara vara. För att hämta gemenskap, för att veta att jag är bra, att jag är älskad. För att sudda bort alla knäppa tankar, och den utanförsensamhet som egentligen inte hör hemma bland mina känslor. Vi har ändå väldigt roligt tillsammans, Tim, Alex och jag. Det blir många knäppt hysteriska skratt - särskilt på kvällarna. Och när jag ber Alex berätta lite om skratt låter det såhär (förlåt att han blev sned, jag glömmer jämt att det inte går att filma så):

På efter middagen cyklar vi i väg till Länghems församlingshem med tanke att fika och träffar en massa go'a tanter som vill att vi ska berätta om vår vandring. "Visst", säger vi och berättar efter en stunds fika och övrigt prat. "Jag vill att du skriver om det här i vår gästbok", säger en av tanterna och ger mig gästboken med en penna medan Alex och Tim får be för onda knän och tår. När jag en stund senare tittar upp från gästboken, och trummar lite tankfullt med pannan på låret, på jakt efter rätt ord, hör jag tanten som hade ont i knät säga till Tim: "Det blev ju faktiskt bättre..." Yey! Gud är god!
Senare på kvällen, efter att vi har ätit middag, åker vi iväg på lite sightseeing. Hamnar i en lite stuga som Tims familj har, och där hänger vi en stund. Tim och Alex vill veta vad jag går runt och tänker på, för de har tyckt att jag verkat nedstämd. Efter att ha tjurat lite, och berättat lite av mina tankar, och gråtit lite (jag alltså, inte Tim och Alex), så åker vi tillbaka hem till Tim igen. Vi hänger lite på övervåningen, tills killarna tycker att det är läggdags för att de ska upp tidigt för att gå på svensexan.

/Inece och Alex

Dag 15: Länghem.

Jag får lära mig mitt i natten, återigen, varför man inte sover tillsammans med en påslagen mobiltelefon. Min lillebror ringer vid 01-tiden och berättar om att han läst på bloggen och spricker av att dela sina reflektioner om att han nästan skäms för oss (mig) och för att vi tar för givet att människor ska ta emot oss med öppna armar och ge oss mat. Lite förbryllad blir jag av kommentaren, är det verkligen den uppfattningen man får av att läsa om vårt äventyr? Vidare fortsätter brorsan berätta sina analyser om hur äventyret kommer att fortsätta, om att han inte tror vi kommer ha samma flyt i fortsättningen som de första dagarna, och kanske träffar hans ord lite mycket på de tvivel jag har gått runt med i några dagar. Visst, man kan ge sig ut på ett sånt här äventyr, men hur länge håller det? Att lita på att Gud leder oss, och tar hand om oss (ofta genom hjälpsamma människor), att Han håller det han har lovat: att vi inte behöver göra oss bekymmer för mat eller kläder, hur länge håller det egentligen att leva så? Tänk om Han bara skulle lessna på att välsigna oss, tänka: "Nej, de där jobbiga människorna igen, att de inte fattar att nu räcker det"? Men... Hur kan jag ens tvivla, när Gud visat varje dag, att det funkar att göra såhär, att han inte bara gett oss tillräckligt för att överleva - utan också mer än nog för att ha det bra - hur kan jag då tvivla? Det står faktiskt ingen använd före-gräns på det Gud lovat. Inget "Gäller endast i en vecka efter påbörjad användning" och inget "Giltigt t.o.m. 2011-07-31" ...
Jag muttrar ett: "Nåja, vi får väl se hur det blir med det" och pratar lite till, och ber sedan om att få lägga på och fortsätta sova.

På morgonen, funderar jag fortfarande över vårt samtal. Min rädsla för att han kanske kan ha rätt, eller ännu värre att det vi gör är fult, hänger över mig som ett lokalt regnmoln och så snart jag lyckas skaka av mig det, så dyker andra tankemoln upp. Tim och Alex verkar vara så tajta vänner, och helt klart får de vara det. Jag vet ju, att vi är goda vänner alla tre, men tanken att jag är utanför i "grabbgemenskapen" gnager mig lite i hälarna. Äsch, det är ingen fara, intalar jag mig och tar en hink, efter att ha ätit frukost och hängt vid Tims dator en bra stund och börjar plocka röda vinbär åt Tims bonusmamma. Killarna kommer strax ut och plockar dem också, en stund, sedan går Tim in och steker korv som vi ska äta till middag. Vi har plockat nästan hela 10 (?) liter vinbär när Tim ropar på oss att vi ska äta. Efter att vi ätit gör vi chokladbollar åt pannkakskyrkegänget, och turas om att duscha innan vi åker in till Borås för att hänga med pannkakskyrkan ute på stan.
Det blev en bra pannkakskväll. Vi fick berätta lite för Boråsgänget innan vi gick ut, om Sverigetouren och äventyret efter, Ute på stan får vi prata med och be för några människor, och medan Alex och jag träffar en kvinna som pepprar oss med uppmuntran och vittnesbörd om att leva av tro och hur Gud verkligen tar hand om sina barn och kan göra vad som helst, ber Tim för människor som blir helade. Och även om jag muttrar lite, över att jag vill vara med där det händer, så är jag så tacksam över att vi fick möta Lucy den kvällen. För det hon sa till oss, var något åtminstone jag behövde höra.
Senare på kvällen har vi en liten gudstjänst vid pannkaksstekningen, och Alex och jag kör lite vittnesbörd. När det händer något, är det verkligen fullt ös...
Vi ska ta en buss hem, men den bussen är riktigt överbefolkad, så Tim tigger till oss skjuts ut till Länghem av någon han känner lite sen tidigare... Väl hemma, går vi ganska direkt och lägger oss.

/Inece och Alex

Dag 14: Kinna - Länghem.

Uppstigning, frukost, ihoppackning av saker.
Alex spelar lite ishockeyspel på tv:n. Vi ringer vår vän Tim (från Sverigetouren), som bor i Borås, ditåt dagens vandring går mot, men han svarar inte. Vi talar in ett meddelande på hans mobilsvar och börjar gå efter flera "Hej då och tack så mycket!" och kommer snart iväg... Vi går mot Borås, och börjar prata lite om tiden som har varit. Alex har haft hemlängtan, och hemlängtan kan vara lite smittsamt, så jag fick lite hemlängtan jag också. Så vi tänker att nästa mål är att dra oss hemåt, samtidigt... Vi dras ändå till att fortsätta söderut...? Vi vet inte riktigt vart vi ska ta vägen efter Borås, men grämer oss inte särskilt mycket över det. Vi blir ju ledda...
Tim ringer och undrar hur långt vi kommit och när vi kommer fram, och uppmanar oss att lifta så att vi kommer fram snart. Tim ringer flera gånger och frågar hur det går, eftersom vi inte själv kan ringa och uppdatera honom, och vi kommer till strax efter Rydal, där vi blir upplockad av en bil och får skjuts hela vägen till Borås. Ännu en fantastiskt trevlig människa, som är intressant att prata med.

Tim fixar och donar, och vips har vi tak över huvudet, och mat så länge vi är i Borås - eller egentligen i Länghem, utanför Borås. Vi får grymt god mat, och lär känna trevliga människor. Vi dricker te, och umgås med varandra. Skrattar, pratar och läser Bibel. Alex får prata med sin familj på telefon (vilket han fått göra några gånger när vi var i Ubbhult och Kinna också) och får höra uppmuntran som får honom mer övertygad om att han nästa mål på resan inte är att åka hem, och Tim tittar på honom och säger: "Jag sa ju det! Det är inte slut än!"
Jag får chatta och mejla lite med mina hemma-människor, och efter att min hemlängtan har fått lite hemkontakt, så känns det som jag kan fortsätta en stund till också. En annan vän från Sverigetouren, Rebecka, ber oss be efter något profetiskt till henne och samtidigt frågar hon efter något åt oss. Det hon får är förvånande uppmuntrande på våra tankar om hur resans fortsättning ska vara, och Alex frågar när jag berättar: "Har du berättat något för henne om hur det är nu?" och det hade jag förstås inte. Vi hinner inte skriva ner de ord och bilder vi fick till henne,, för tiden rusar iväg och plötsligt är det sen kväll och dags att knyta sig. Det är alltid lika stor förundran: att titta upp ett tak på kvällen när vi ska sova, och tacka Gud för allt Han gör...

/Inece och Alex

Dag 13: Kinna. Vilodag.

Uppstigning. Frukost. Lite extra till-lyxat att få pannkakor till frukost.
Sedan tänker vi oss att vi ska hjälpa till med flyttandet, men blir beordrade att ta semester istället. 
De åker iväg för att packa saker i deras gamla bostad och vi spelar Wii en stund, men går strax undan för att ha egen tid med Gud. Jag försöker plocka med lite disk, sådär vid lunch tid, men blir åtsagd att gå och sätta mig istället, och när jag frågar om jag kan hjälpa till med något så är svaret "nej", varje gång.
Under hela dagen hinner vi se två filmer, spela tv-spel flera gånger om, bada/duscha och spela tv-spel igen.
Fundera igenom en massa tankar...
På kvällen spelar vi Sing Star, tills klockan är runt halv ett på natten, och Alex hittar en bok om sin hembygd...
Han sitter uppe en stund och läser den, och jag går och lägger mig och sover, med en bön för äventyrets fortsättning. Imorgon går vi vidare...

/Inece och Alex


(Ett litet obs! att "Imorgon går vi vidare..." är en tanke tänkt då, och ca en vecka försenad för er läsare.)

Dag 12: Ubbhult - Kinna. Flytthjälp.

Alex har berättat att jag denna morgon halvsatte mig upp och utbrast: "Va!?" när han smög ut ur rummet. Jag minns inte det, men en stund senare vaknade jag och fick veta att det var frukosttajm. En nya dag att prisa Herren för!
Efter frukosten sätter vi igång. Det ska flyttas! Vi åker till Skene, och sätter igång med att bära kartonger och möbler in i två släpvagnar. Det tar ett tag och innan vi vet ordet av är det dags att äta något. Pizza är ju känt för att vara "flyttmat", så det blir pizza. När alla är alldeles för mätta, finns det ändå många pizzabitar kvar, som vi sparar till senare.
Vi hänger ett tag, väntar på att Emma och Peter, som vi hjälper att flytta, ska bli klara på banken, men börjar åka till deras nya hem innan de kommit tillbaka. Strax därefter kommer dem, och vi gör en sightseeing av huset, och sätter sen igång med att bära saker. Alex springer fram och tillbaka som en duracellkanin, och jag håller någonstans normaltempo. När allt är utlastat och det är dags att åka tillbaka och lasta mer, stannar jag kvar och hjälper till att plocka upp. Jag hamnar i kökslådorna och står resten av eftermiddagen och diskar porslin, och tycker det är alldeles fantastiskt roligt. Konstigt hur alla såna sysslor blir mycket roligare när man gör dem åt någon annan, eller för någon annan...

Sedan kommer en massa människor och äter middag, bland annat en liten kille som Alex och jag sedan spelar fotboll med. Den fotbollsmatchen slutade 16-16 (eller något därikring) och gick väldigt vilt till. Den som spelat fotboll med mig, vet ju att jag inte har något direkt bollsinne, men jag tar igen det i vilja. Så när jag ger mig på och tänker sparka bollen, ramlar Alex precis framför mig. Om jag sparkar bollen, lär jag sparka hans huvud, inser jag så jag försöker mitt i språnget jag gör mot bollen ändra riktning och hoppa över Alex istället. Jag flyger över Alex och tar emot mig med armarna, och sen sitter jag och skrattar åt att det gick bra! Det var som sagt, en vild fotbollsmatch, med många vurpor, och i slutet lyckades Alex sparka mig på smalbenet och nästa gång sträckte jag nånting vid hälen. Inga skador som gör sig särskilt märkta - jag kunde ju fortsätta spela - men Alex fattade då det kloka beslutet att matchen var slut.
Vi går in och dricker kaffe och spelar Mariokart en stund, och sedan när alla människor har gått, så spelar vi bowling, bågskytte och Wakebaord på Wii. Sedan är det nattdags.

/Inece och Alex

Dag 11: Ubbhult. Flytthjälp.

Väder: Vältimade regnskurar (det regnade inget när vi var ute och bar saker, men varje gång vi satt i bilen).

Vi vaknar strax innan en liten dörrknackning och ordet "Frukost!" Jag kliver upp, klär mig, och kommer ut till de andra. Alex har redan satt sig. "God morgon!"

Idag står flyttning på schemat och jag är taggad på att bära saker. Vi åker till Mölndal, för att hämta möbler i en lägenhet, och saker på en vind, och sedan tillbaka till Ubbhult för fika och en lite om flyttning av sakerna. Sedan  till Kinna och lämnar av de saker vi hämtat och sedan tillbaka till Mölndal, och lastar på lite mer grejer, till Kinna för att lasta av och sedan till Ubbhult och äter middag. Sedan blev resten av dagen (kvällen) stillsam framför tv:n.

Jag försöker hänga med i någon  norsk eller dansk kriminalfilm, men jag ger upp och lägger mig och läser bibel istället tills jag håller på att somna. När jag håller på att somna händer något lite roligt. När jag blundar ser jag framför mig en stjärnklarhimmel och grantoppar, jag känner att jag är varm och torr och suckar tacksam, säger till Gud: "Tack att du tar så bra hand om mig, att jag får ligga här under din himmel utan att bli blöt eller frysa!" och genast kommer ett svar i mina tankar: "Ja, jag tar bra hand om dig, men du ligger inte ute i det fria, utan inomhus!" Jag slår upp ögonen och skrattar högt åt att det stämmer, jag ligger faktiskt inomhus, fast jag hade säkert varit lika tacksam om jag legat under stjärnorna!  

/Inece och Alex

Dag 10: Benarby - Ubbhult.

Vi vaknar, kan det vara några timmar senare, av regn som faller ner på oss. Jag kryper ner i min sovsäck och ber att regnet ska sluta, men det börjar istället ösa ner. Jag kryper djupare ner i sovsäcken, och tänker att så länge jag håller mig ihopkurad i min sovsäck så kan min sovsäck fungera som tält, och vara ett regnskydd - jag kommer inte att bli blöt. Alex petar på min axel och säger att vi måste flytta på oss till under ett annat träd, som ser ut att skydda bättre mot regnet, men när vi kommer dit regnar det lika mycket på oss där och på vägen till det nya trädet blev mina kläder blöta och sovsäcken känns också blötare när jag kryper ner i den och efter en stund börjar jag bli lite kall. Jag börjar bli less och irriterad och är på vippen att skälla på Gud för att han inte ger oss bättre väder när vi ska sova, men tänker bestämt: Nej! Gud har varit såå god mot oss under hela resan, så att skälla på honom för en futtig sak för vädret är inte rätt! och börjar istället tacka för allt och sjunga lovsånger inuti min sovsäck. Inte långt senare, bestämmer vi att det inte är lönt att sova i regnet, utan packar istället ihop och fortsätter att gå, lovsjungande.

Så småningom börjar regnet avta, och vi fortsätter att gå. Ibland sätter vi oss i en busskur och vilar lite. Senare sätter vi oss i en liten busskur av trä och sover en stund, och jag passar på att leta reda på lite torrare kläder: tröjor och strumpor att ha på mig när vi går vidare. Det är nästan onödigt att byta till torra strumpor egentligen, för mina skor är så blöta att strumporna kommer bli lika blöta igen när jag tar på mig dem, men torra fötter är en skön känsla.
Vi fortsätter att gå, stannar lite då och då för att vila fötterna och dricka vatten. Sätter oss vid en sjö och har en stunds egen tid med Gud (vilken jag småsover bort), och fortsätter sedan vidare. Efter en bra bit till börjar vi bli hungriga och sätter oss på en hög brädor längs vägkanten och äter av någon sorts snacks Alex fick av Carl-Johan. En människa går förbi på morgon promenad och vi småpratar lite - om vädret och kantareller typ - och sedan fortsätter vi gå. Vi går några kilometer till, och kommer fram till en skylt som pekar mot "Ubbhults kapell", varav Alex utbrister: "Ubbhult! Där har jag släkt!" och tycker vi ska gå den vägen...
Vi går, och pratar på om något, och snabbare än väntat utbrister Alex: "Här är det! Men de verkar inte vara hemma..." Vi lånar deras grannes telefon och får veta vart de är och sätter oss sedan och läser våra biblar en stund och går en promenad. Sedan kommer de hem, och det första de gör är att skicka oss i duschen (inte riktigt så att vi luktade så illa, utan mer att det var vad vi längtade mest efter), sedan fikar och pratar vi en massa, tvättar våra kläder och därefter hjälper jag och Alex till att gräva sönder i deras trädgård - tills det börjar regna igen, och åska.
Efter middagen, sticker Alex iväg med Lars-Göran, och sitter kvar med Barbro och har "tjejsnack" en stund. Det var ett bra samtal, om lite allt möjligt. Om att tro är viktigt och om annorlunda konfirmationsläger, och om äventyr... Sedan när karlarna är tillbaka tittar vi på tv, resten av kvällen, Nyheter och "Crocodile Dundee", och därefter ramlar vi "i säng" och somnar.

/Inece och Alex.

Dag 9: Göteborg - Benarby.

Väder: Sol och regn (men inte samtidigt).

Vi vaknar av min väckare på mobilen och kliver upp, Alex och jag. Vi hade lovat tyskarna att hjälpa de att hitta till Centralstationen, då de ska åka hem till Tyskland idag. Och så ska vi lämna tillbaka kryckorna.
Nyvaken traskar jag med längs gatorna, ganska inne i mina egna tankar. Jag gillar inte hur jag tänker. Vi går förbi flera kiosker: Pressbyrån, 7Eleven, och jag längtar efter den vardag när man bara kan gå in där och köpa en choklad bit för att det är vad man är sugen på, eller en kopp kaffe... Samtidigt är jag så medveten om hur gnälligt det låter, och så ytligt på något vis, och vid vidare eftertanke kommer jag fram till att jag inte alls vill ge upp det här livet för en godis bit. Glädjen, från den tidigare kvällen - när jag förundrades över allt som vi önskade vi kunde göra, glädjen i att tro att Gud använder oss i de små hjälpsamma handlingar vi gör - jag skulle inte byta det mot något! Fast det vore onekligen gott med choklad...
Vi hittar fram till Centralstationen, och säger hej då till våra nyvunna vänner. Killen med den skadade foten tar upp en påse kexchoklad ur ryggsäcken och ger den till oss. "Tack för all hjälp!" säger han. "Tack själv!" säger Alex och jag.

På vägen tillbaka virrar vi runt efter att hitta tillbaka till vårt sovställe, via en mataffär, så vi kan köpa lite mer pålägg till det bröd vi har kvar sedan ett par dagar sedan (lite underligt hur länge både de pengar vi fått och den mat vi köpt för de har räckt). Vi hittar ett Hemköp, med kö utanför, tittar på klockan och förbryllas över att de hade öppnat för flera timmar sen, men dörrarna var låsta. Efter ett bra tag upptäcker personalen felet och vi får komma in i affären, och vi handlar stressat lite bananer, och mjukost att ha på smörgåsarna och något att dricka. Sen springer vi tillbaka till vårt sovställe, där Joel väntar på oss. Vi har mycket vi ska hinna med, och väldigt lite tid, eftersom vi lovat Carl-Johan att möta honom på stadsbiblioteket - och vi har inte hunnit lämna tillbaka kryckorna ännu, och vi måste äta och städa undan oss från rummet vi sovit i.
Vi äter snabbt frukost, sedan springer Alex iväg med kryckorna och jag och Joel städar ihop oss och lämnar tillbaka nyckeln. Sedan ger vi oss iväg, men vi är redan närmare en halvtimme sen och jag tänker: "Om vi bara hade haft pengar på telefonen så hade vi kunna ringa Carl-Johan så han vet att vi är sena och inte dissar honom!" och det frustrerar mig hur handikappad man blir utan telefon. När vi kommer fram, 40 minuter försenade är Carl-Johan förstås inte där. Han gav säkert upp att vänta på oss, gissar jag, för det skulle antagligen jag själv ha gjort om någon var så sen. Alex och Joel sitter ute och väntar (på bättre tider möjligen för det är ju inte troligt att Carl-Johan är senare än vi) en stund, medan jag går in och sätter mig vid en dator och försöker blogga några ord. Internettiden är nästan slut när vi kommer på att vi kan skicka ett mejl och berätta att vi blev jättesena, och att han får om han vill höra av sig. Därefter hänger vi en stund till, och börjar gå bort från biblioteket, lånar en telefon av några människor vi möter och ringer till Carl-Johan och förklarar att vi kom väldigt sent och bestämmer att vi ska ses om 20 minuter.

Joel har funderat någon dag på att åka hem, och åka på semester med sin mamma och vi beger oss mot Centralstationen för att kolla upp bussar. Det går en om 6 minuter som han kan ta och de sista pengarna som vi fått från norskarna går till den. Vi har en "sista" bönering, och kramas hejdå och sen traskar vi vidare runt Göteborg: jag, Alex och Carl-Johan. Vi skiljs åt från Carl-Johan en stund, för att sedan komma förbi och hämta min ryggsäck som vi lämnat hos honom tidigare, och då tittar vi på tv-nyheterna en stund, och sedan går vi för att vi tänkte gå på en ungdomsgudstjänst i Smyrnakyrkan, men vi är redan sena, och för att komma in behöver vi ringa ett telefonnummer så att de kommer och låser upp dörren och vi har ju inga telefonpengar, så vi sätter oss på en parkbänk och ber lite istället och pratar lite om hur tiden i Göteborg har varit. Vad händer härnäst egentligen?
Vi hamnar vid en busstation och kollar upp lite bussar, och åker till Mölnlycke, och börjar gå mot Skene. Vi frågar några människor vi möter efter vägen och de verkar tycka vi är lite galna som planerar att gå så långt, och så sent på kvällen (klockan är runt 22-23). De visar oss i alla fall olika vägar vi kan välja, och vi känner stark för den som de sa egentligen var den sämsta. Och vi går och går. Jag stänger av telefonen, för att vi inte vet när vi kommer ha en laddare till den nästa gång och vi kan ju behöva batteri i den om vi behöver använda den, och därmed slutar vi veta vad klockan är. Vi går tills vi kommer till en skylt där det står "Mölndal stad" på och undrar om vi verkligen går åt rätt håll. Vi vet inte hur sent det är, men går in på en gård vi hör röster ifrån och frågar vart vi är och om vi är på rätt väg. Vi får en bra vägbeskrivning ( "Gå den här vägen till en T-korsning, ta vänster, gå till T-korsning, ta vänster och gå till Hällingsjö och ta höger i T-korsningen där") och fortsätter gå en liten bit till innan vi bestämmer oss för att det är dags att sova. Vi gör i ordningen en bädd av granrs under oss, och jag kryper ner i min sovsäck och somnar...

/Inece, Alex och Joel

Dag 8: Göteborg. Tacksamhet.

Tänk att få leva

överväldigad av tacksamhet

att precis allt det som händer

är Hans omsorg över våra liv.

Att få "slita för brödfödan"

eller att få givet utan att behöva anstränga sig

är båda en gåva från Gud.

(Dagens insikt i diktform, av Inece Jonsson, 20110722)

Väder: Sol och värme. Regn (senare på kvällen).

Vi vaknar tidigt. Jag och Joel har använt min handduk som något slags isolering för kyla under oss ifrån, och min sovsäck som en snutt täcke. Alex har på sig alla kläder han har med sig. Vi har sovit i någon slags klunga för att hålla bra värme, men på ett stengolv blir det lätt kallt, så när vi vaknar är vi en aning kalla. Vi går en bit bort, hittar några bra sittplatser att äta frukost vid, i morgonsolen, och när vi ätit färdigt ligger vi mest och slöar en stund. Vi gör upp en liten "plan för dagen". "Vi behöver ett bibliotek", tycker jag, så att vi kan uppdatera vår omvärld om att vi lever, och vi behöver kanske få till en bättre sovplats till nästa natt... Vi letar oss till någon kyrka, med tanken att de kanske har någon golvplats eller idé, åt oss, men allt verkar vara stängt. Vi tar en stunds egen tid med Gud i en park utanför en kyrka och solen kommer fram och lyser på oss. Det blir riktigt varmt och vi ligger och halvsover i solen. Tiden rusar iväg...
Vi äter det sista av gårdagens middag till lunch och beger oss till Biblioteket, där vi hittar nästa överraskande nyhet. En kommentar på denna blogg från någon som vill bjuda oss på mat när vi är i Göteborg! Jag skriver ett snabbt svar och lämnar mitt telefonnummer till människan, som snabbt ringer upp och vi bestämmer att vi ska ses där vi är om en stund. Vi får lära känna en skön människa, Carl-Johan, lite, och när vi hänger vid Smyrnakyrkan, där fantastiska människor springer runt och fixar att vi ska sova under ett tak, skiljs vi åt med löfte om att om att träffas nästkommande dag. Sedan är vi med på ett bönemöte i kyrkan, tar en liten stund av deras tid och berättar om vårt äventyr. Vi hänger kvar en stund och samtalar och ber lite med en kille från kyrkan där, och drar oss utåt. Vi sätter oss i parken, där vi varit tidigare under dagen och fortsätter samtala med killen från kyrkan. Alex hittar en hemlös människa som han går fram och pratar med, som först inte sa så mycket som gick att förstå, men allt eftersom Alex berättat om vad Jesus gjort för honom öppnat sig lite mer och berättat lite, väldigt lite, om sig själv för Alex. Vi fick inte veta om vi kunde hjälpa honom på något sätt, men åtminstone fick han bli sedd. Senare träffade vi ett gäng tyska scouter, en av dem hade gjort illa sin fot och jag och Alex hjälpte honom till en vårdcentral. Där blev han vidarevisad till Mölndals sjukhus, för att de inte hade någon röntgen. Tysken fick låna ett par kryckor, som Alex och jag lovade att lämna tillbaka dagen därefter. Vi gick/hoppade vidare för att ta bussen till Mölndal, men tyskarna bestämde att det inte var värt besväret och vi vände om istället. Gick förbi vårdcentralen där vi lånat kryckorna och bad om något att linda foten med, och återvände till kyrkparken där vi hade varit. Det började regna och följde vi med dem dit de tänkte slå läger för natten. Därefter gick jag och Alex tillbaka till parken, och kom att tänka på att det verkligen hade gått lång tid sedan vi först lämnade parken, då Joel satt och pratade med killen från kyrkan. När vi kommer till parken kan vi inte se Joel någonstans, och jag blir lite nervös och får dåligt samvete över att vi varit borta så länge (fast det var ju inte direkt planerat). Vi tänker att han kanske är i porten till där vi ska bo över natten, men där är han inte heller. Sedan ser vi honom komma gående i regnet och springer honom till mötes.
Efter lite prat om vad som hänt under kvällen, och lite läsning somnar vi till ljudet av regnsmattret mot fönsterrutan. Wow, att vi får sova inomhus i det vädret!

/Inece, Alex och Joel

Dag 7: Göteborg. Återseende och avsked.

Vi äter frukost hos Joels (skate) kompis och ger oss sedan iväg mot något ställe där Joel och hans kompis tänkt åka lite skateboard. Efter en stunds skateboardåkande skills vi åt och vi tar lite egen tid med Gud. Under den tiden, ringer Alex till min mobil och undrar vart vi är och jag försöker ge en förklaring, och fattar det som att han är på väg till oss. Efter egentiden, bestämmer Joelarna för att bada och snart sitter Alex mitt ibland oss. Det blir kramkalas och pratstund och vi beger oss sedan inåt stan.
Joel (skate) vill ha skjuts in till centrum, och fixar det också, en människa vi får ett bra litet samtal med innan vi drar vidare. Vi sitter på ett torg och funderar på vad vi ska göra härnäst, när Joel (skate) drar iväg och kommer tillbaka med fyra smörgåsar (jag hängde inte riktigt med på hur han fick tag på dem), men det var grymt bra timing eftersom vi var rätt hungriga allihopa.
När vi ätit våra mackor, sticker vi iväg till en skatepark, och där sitter vi läser Bibel en stund (Joel skatear) och har en liten gudstjänst, precis innan Joel (skate) ska lämna oss och dra vidare för att fjällvandra med sin familj. När Joel gått iväg, stannar vi och pratar med en kille i skateparken, om lite allt möjligt. Vi vill be för honom, men han kan inte väldigt bra svenska och ingen av oss kan göra oss förstådda på spanska, så vi är inte helt säker om vi förstår varandra. Efter att samtalet med killen avslutats går vi vidare, och letar efter någonstans att bo under natten. Fastnar i att prata med några norskar om allt möjligt, och de blir uppmuntrade av vår resa, och ger oss pengar till mat, och vi fortsätter prata med dem. Berättar om häftiga upplevelser från vandringen (de är också kristna och gubben har varit missionär) tills vi kännar att vi är hungriga och går iväg för att leta någonstans där vi kan köpa mat, och hitta vart Gud vill att vi ska bo.

Vi köper bröd, potatissallad, rödbetssallad, köttbullar och multivitamindryck och sätter oss i en park och äter. När vi inte orkar äta mer, har vi ändå massor kvar och vi packar ihop det till frukost dagen efter. Vi börjar gå på jakt efter en toalett och hamnar vid ett par parkbänkar utanför ett konsum, där det sitter en tant. Efter att ha gått något varv runt, ser vi att tanten sitter kvar och jag tycker vi ska gå fram till henne.
"Hej!" säger jag, och möter hennes blick. "Är allt väl?"
Damen berättar om att hon sitter där för att det fläktar lite och att luften när det är så varmt är kvav och hon har haft problem med lungorna en tid. Sedan pratar och pratar hon om allt möjligt och vi lyssnar och tänker vilken go' tant! När vi skills åt, ger hon oss 40 kr ("Ni borde ju få en kopp te såhär på kvällen") och hör inte när jag frågar om vi får be för henne. Gud välsigne den kvinnan!
Sedan går vi vidare, inser att det är på tok för sent på kvällen att hitta något boende. Klättrar över någon grind och sover vid porten på en stor kyrka. Jag somnar, och vaknar till, tittar upp i taket, tänker att Gud tar nog bra hand om oss ändå och somnar om...

/Inece, Alex och Joelarna

Dag 6: Jönköping - Göteborg.

Jag vaknar vid 10 och väcker Joelarna. Vi är en timme efter vad vi planerat, men det är nog ok. Vi packar ihop, äter frukost, har en bönestund tillsammans med Joels pappa och ger oss iväg. Vi tar en sväng förbi en skateboardbutik där Joel (skataren) känner någon och sedan sätter vi oss på McDonalds och dricker vatten. Vad är nästa steg undrar vi, och bestämmer att vi tar en stunds egen tid med Gud. Vi hade tänkt lifta, och efter egentid säger Joel (vår nye) att han tror att det kommer gå trögt, men att vi inte ska ge upp hoppet. Vi hänger runt lite och försöker ragga lift, utan något napp. Vi går vidare till ett ställe som sägs ska vara bättre att lifta vid, och sätter oss vid ett annat McDonalds. Vi ber lite och kommer att tänka på en bibelvers, som vi tänk väldigt mycket på under hela vandringen: "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så kommer ni få allt det andra också" (Matt 6:33) och vi bestämmer oss för att fråga Gud hur han vill använda oss där vi är istället. Frågar alla runt omkring oss om vi får be för dem, sätter oss vid ett bord nära en bensinmack och har en liten gudstjänst, sedan börjar det regna och vi söker skydd under taket vid bensinpumparna och börjar prata med en människa som står där. Han verkar nyfiken på vår resa, och sedan kommer en kvinna fram och lägger sig i vårt samtal. vi får ta del av hennes historia och vi får be för henne och killen vi pratat med innan.
Efter att de har åkt, går vi tillbaka till McDonalds för toa paus, Joel (skate) utbrister "röd bil" och springer iväg mot macken (vi hade bett om ledtrådar om hur vi skulle till Göteborg innan och jag hade tänkt på en röd bil) och jag och Joel tar sakerna då vi tänker, att han säkert fick napp den här gången, men icke.
Vi ställer oss istället vid väg kanten, och behöver inte stå där så länge förrän vi får lift av en turnebuss, av en Ola som spelar bas i bandet bakom artisten "The Moniker".
Vi får åka hela vägen till Göteborg, där vi pratar med några tjejer på ett torg i Göteborg. De satt och fikade och hade lite filadelfiaost, och tunnbröd över som de gav åt oss. Därefter kom Joels (skate) kompis som vi kunde bo hos, och vi fick festligt god omelett till kvällsmat.

/Inece och Joelarna

Så mycket mer jag hade velat skriva...

Alltså, den här resan är verkligen upplevelserik, och det finns så mycket jag tänker på. Jag skulle vilja skriva om det också, men Internettiden räcker inte åt till det. Nu har jag uppdaterat alla dagar tills idag av vandringen i alla fall - kul att ni hänger med.

Idag åker drar vi vidare mot Göteborg. Vi ska be lite innan, nu bara.
Allt gott!
/Inece och Joelarna

Dag 5. Jönköping.

Väder: Mulet och sol (växlande).

Vi äter frukost hos Joel, och diskuterar fram en dagsplan. Vi har redan typ, sovit bort halva dagen, men ibland behöver man nog sova också.
"Jag vill ha extra lång PA* idag", säger Joel (vår skatare som var med från början). Och vi bestämmer att det får bli så, 2 timmar PA, sen en timmes samling, middag och så sticker vi in till stan och skateparken vid fyra.

Skateparken var full med människor. Och Joel tar sin bräda och glider runt bland människorna. Vi hänger omkring, pratar med människorna om trick de vill lära sig, uppmuntrar en kille att fortsätta öva, när han tycker att det är hopplöst. Skate-Joel ber för en kille som gjort illa foten, och det blev lite bättre. Jag och andra Joel får be för en äldre skatare som ramlat i rampen och han tyckte det kändes bra. Efter ett tag bestämmer vi oss för att ha en liten gudstjänst på en betongbänk och sätter oss där och sjunger lovsång, och predikar för varandra. Två killar kommer förbi och och vill utmana Joel i ett "Game of Skate" och vi ber dem stanna i någon minut tills vi avslutat Gudstjänsten. Så de får med och höra Joels vittnesbörd om vad som hänt de senaste dagarna och be med oss.
Resten av kvällen berättar vi om i filmerna här nedan...

Hur många kick-flips kan Joel göra på en minut?

(Lite flummigt, som det kan vara ibland när man inte tänkt på i förväg vad man ska säga. )

/Inece och Joelarna

* PA = Personlig Andakt, eller "Egentid med Gud". Vi försöker hålla på rutinen från Pannkakskyrkans Sverigetour (som Joel Skate och jag var på innan vandringen) att ha åtminstone en timme av det om dagen. Den behövs!

Dag 4: Hultsfred - Jönköping (samåkning med människor från Streetchurch).

Väder:

Jag vaknar av att någon säger: "Du måste packa ihop, vi ska åka snart!" i en lite jäktad ton, och jag sätter mig upp och gnuggar mig i ögonen. Förvirrad över att min klocka är så tidig, och jag undrar: Varför ska jag kliva upp? Jag tittar på människorna som jag sovit med och jag tittar på mina kläder. Jag viker ihop Streetchurch-tröjan som jag har lånat och tittar förvirrat på de andra. Jag förstår inte alls - vart ska jag då? Först när, en av tjejerna säger att de snart ska åka och att jag inte behöver packa, förstår jag att det inte var mig de sa åt att packa, så jag kramar kudden en stund till och kliver sen upp för att äta frukost.
Alex har åkt till Göteborg, och killarna vi tänkte fråga om vi kunde åka med har också åkt, men vi kan åka till Jönköping med några från Streetchurchgänget: Joel och hans pappa och en kille som heter Jonatan.

På eftermiddagen hängde vi med på en gudstjänst i Joels pappas församling. Det var väldigt trevligt, sköna människor och en bra predikan som peppade oss om att ha förväntan på Gud. I slutet av mötet bestämmer vi  oss för att gå till förbön för vår fortsatta resa, och det slutar med att Joel (vår nye vandrare) blir döpt. Det ska jag låta honom berätta om själv i ett eget blogginlägg, men det är så mäktigt att få vara med att följa med på vad Gud gör i den killen!
Mannen som predikade gav oss 300 kr för resan, vilket ledde till att vi kunde äta en pizza för att fira!

/Inece och Joelarna

Dag 3, Hultsfredsfestival.

Väder: Sol, mulet (växlande) några regndroppar ibland, varmt.

Vi kliver upp och äter frukost, har bönesamling med Streetchurchgänget. Kokar kaffe och sticker sedan och hänger med människor utanför festivalområdet. Pratar, delar ut bibelordslappar. Alex kommer tillbaka och är lite arg efter ett möte med en människa och jag skruvar obekvämt på mig åt att jag inte är van att se Alex så frustrerad, känner att jag vill komma på något för att lugna och glädja honom igen, men jag vet verkligen inte vad.
"Ska vi ta en bönepromenad?" frågar jag, för det är den enda idé jag har just då.
"Ja!" säger Alex, och så går vi bort en bit. Ber för människorna vi möter, för bilparkeringen, för staden. Sen börjar vi prata lite med varandra om hur vi upplever stämningen: på festivalen, i Streetchurchteamet, och också de känslor som tyngt mig lite lättar, när jag får veta att det inte bara är jag som har haft den känslan. Vi fortsätter be en bra stund, och sen går vi tillbaka till festivalen: nytaggade!

Efter middagen, får vi komma in en stund gratis på festivalområdet och jag hänger med Joel och en kille som också heter Joel (en av streetchurcharna) vid en skateboardramp. Han berättar under kvällen hur glad han är att han fått lära känna oss, och hur inspirerad han är av vårt äventyr och att han är taggad på att följa med. När klockan är sent, och allt börjar stänga, och vi får för oss att vi vill be för en man som stått hela kvällen och sålt hattar, så vi går fram till honom och förklarar att vi är ute med Streetchurch och undrar om vi får be för honom, vilket vi får.
"Har du något särskilt du vill att vi ska be för?" undrar vi och han säger: "Jag har en tumör i ryggen, den går nog att operera bort, men jag vill helst att den bara ska försvinna."
Vi ber för honom, önskar honom ett gott liv och går sedan ut till de andra Streetchurcharna och då har Alex goda nyheter.
"Vi har fått en tågbiljett till Göteborg!"
En tjej hade fått skjuts istället och behövde inte sin biljett längre, och gett den till Alex. Så galet bra Gud fixar!

Efter en lång överläggning, beslutar vi att Alex ska åka i förväg till Göteborg på tågbiljetten och att Joel och jag ska fortsätta genom att vandra och försöka få skjuts nånstans ifrån.
Ett tag vill jag inte vara med längre, vår föreställning var ju att vi inte skulle komma till Göteborg än på länge, och jag märker av att jag har haft en bild av hur vägen ska vara som slås i spillror på ett ögonblick. Det var lite jobbigt att inse igen att jag inte har kontroll över någonting på den väg vi vandrar. "Jag vill inte vara med längre..." viskar jag ärligt till Jesus, men Han vet att jag efter några timmars sömn har kommit över den tanken och kommer vilja fortsätta vandra med Honom...

/Inece, Alex och Joel

Dag 2, vandring: Lilla Hycklinge - Björnhult (längs Östkustleden och en mindre väg), bil Björnhult - Hultsfred.

Väder: sol/mulet, lite blåst och regndroppar som inte blir regn.

Vi vaknar till liv, varma och sköna i övernattningsstugan, vi morgonfixar, äter kokt ris med körsbär till frukost, och har en stunds "Egen tid med Gud". Alex kommer instormande efter att ha varit på toa, med fryspåsar i handen och utropar: "Gud har gett oss mat -  igen!" och berättar om en tant han mött på gården bredvid. Vi hade berättat avv vi är ute och vandrar lite, utan någon direkt packning, och hon hade tagit fram korvbröd, korv, bullar och en flaska senap åt oss. Efter en stunds förundran, städning och ihoppackning (Ehum... Det är ju bara jag som har nån slags packning med mig...) är vi iväg, och vi går och går. När vi ens ser några människor, stannar vi och pratar lite med dem, och sedan fortsätter vi att gå. Sjunger någon vandringssång, eller någon lovsång, eller någon annan sång. plockar några smultron vi hittar i väg kanten, går ännu mer...
 När vi kommer ut på en stor bilväg, har vi kommit överens om att det kan vara värt att försöka lifta till Hultsfred och vi går och försöker lifta, men ingen bil stannar. Vi kommer fram till Björnhult och vi pratar med ett par människor som planterar ett jasminträd. Vi berättar att vi är ute på en typ bönevandring genom Sverige, och att vi är på väg till Hultsfred. De småpratar en en stund med oss och vi återgår till att fortsätta försöka lifta. Vi kommer på att vi skulle behöva tändstickor om vi ska kunna grilla korven, och går tillbaka och frågar om de har tändstickor. Då ger hon oss en stor påse med bullar.
När vi har gått igenom Björnhult, stannar en kvinna och plockar upp oss, och vi får åka med till Kristdala. Vi hoppar av vid biblioteket, med tanken att om de har öppet och har Internet så att vi kan uppdatera bloggen, men biblioteket har stängt. Vi går vidare mot Vena istället...

Vi går förbi ett hus med fikande människor, och Joel säger åt oss att vi borde gå dit och sjunga en sång eller något för att de såg ut att vara så sköna människor. Alex och jag är inte alls på den idén, men vi ställer oss ändå med ukelelen och övar på något att sjunga. Jag tycker inte att mitt sjungande låter bra (trött röst) och vi bestämmer för att gå dit, men inte sjunga.
"Hej!" säger vi. "Vi gick förbi och såg er, och tyckte ni såg så sköna ut, så vi tänkte vi har lite bullar med oss - kanske ni vill äta upp dem med oss?"
Människorna hade sett oss och vår träbit som det stod Hultsfred och känt att de gärna ville skjutsa oss, de var också kristna, och de bjöd in oss. Vi fick koka våra korvar, i deras kök och de bjöd på rester från kylskåpet: lasagne och köttbullar. Vi tog fram en påse av bullarna vi fått och åt upp dem, och när vi skulle iväg igen gav de oss en påse bullar, och sa: "Ni behöver ju påfyllning nu när ni ätit upp era bullar".
En liten kille, gav oss en hundralapp, berättade hur han hade fått den, och att inte hade använt den när han var på marknad samma dag och inte tyckte att han behövde den. De skjutsade oss till Hultsfred, och gav oss sin adress och telefonnummer för när vi skulle komma förbi där de bor någon gång.

I Hultsfred hittar vi Streetchurch, och pratar en hel del med dem. Vi berättar lite om vårt äventyr och får haka  på deras evangelisation, äta deras mat och sova där de sover.
Vi hjälper några ungdomar att bära deras packningen en bit, och när några gatumusikanter tjatar på oss att de är hungriga, vänder vi ut och in på fickorna och ger dem hundralappen vi fick av lillkillen i Kristdala. En tiggande kvinna kommer förbi senare och våra hjärtan går sönder lite över att vi inte har något att ge, men så kommer vi på att vi har två påsar med bullar och ger henne den med flest bullar i. Vi pratar med hur mycket människor som helst, om Jesus, om äventyret, om festivallivet, om livet i allmänhet. Vi delar idén med en bönestol med Streetchurcharna och ber under kvällen för 7-8 personer. Vi kryper till kojs, halv 4tiden, förundrade och trötta över allt vi fått vara med om under dagen...

/Inece, Alex och Joel

Dag 1, Vandring: Oskarshamn - Lilla Hycklinge (längs Östkustleden).

Väder: Regn.

Redan innan vi har gett oss iväg, kommer Alexander instormande med 1½ baguetter och jublar: "Vi har fått mat!" och vi (Joel och jag) stirrar konstigt på honom. Alex får berätta hur det gick, till han hade träffat tjejen i kiosken tidigare och nu träffade dem varandra igen och hon frågade om vi ville ha några gårdagens smörgåsar. Vilken uppmuntran!

Vi börjar vår vandring, kramar de pannkaksvänner som är kvar adjö och går. Först går vi till busstationen, med en tanke om att vi ska få tag på en karta där, och visst, en karta över Oskarshamn och en liten bit omkring får vi tag på där. Vi frågar en man utanför väntsalen om en vägbeskrivning och samtalar lite med honom om vårt äventyr: att vi har tänkt gå till Hultsfred och han tycker att vi är lite galna. Vi pratar lite med honom om livet och allt möjligt och precis när vi ska gå frågar vi om vi får be för honom och han säger att det okej. Vi ber för honom och efteråt, säger han till oss: "Nu när ni går kommer jag att gråta, för ni är de vänligaste svenskar jag någonsin har mött!"
Vi fortsatte gå, men stannade ofta längs vår väg och pratade med människor. Det var verkligen intressant att se tillbaka på, för nästan varje av de mötena gav oss någon form av vidare kunskap om hur vi skulle hitta vidare. Vi pratade med en kille vid en busskur och gav honom en Metalbibel (Nya testamentet, med några extra sidor där olika hårdrocksartister berättar om sin relation till Gud), och han blev märkbart glad och tacksam för den.
Vi fick plocka körsbär från ett träd, och fortsatte vidare i regnet. Vi bad över att vi skulle hitta något skydd undan regnet och kom och tänka på att det brukar finnas övernattningsstugor för vandrare. När vi frågar Gud om vart en sån stuga kan tänkas finnas får Alex en tanke, som om han i efterhand berättar om hur det var: "Det var bättre än vi nånsin kunnat tänka oss!" När vi fann stugan (vi hittade ett övergivet torp först och var en aning förbryllade över att det inte alls verkade som en övernattningsstuga) fanns där ved, tändstickor, klädstreck och mat. Det gick ingen som helst nöd på oss - vi åt ris med körsbär till frukost dagen efter...

/Inece, Alex och Joel

Till att börja med...

"Finns det något sätt vi kan hålla oss uppdaterade om er resa?" frågar alla, och så berättar jag att vi tänkt på att eventuellt göra en blogg om Äventyret. Här är den, visserligen under en del uppbyggnad, men i text.

Till att börja med kanske det är önskvärt för de som inte hört om vår strapats att få veta vad den här bloggen (det här äventyret) handlar om.

Alex förklarar såhär: Det hela började i januari, med att Gud ville utmana mig mer i att lita på Honom fullt ut genom att jag fick en dröm och en längtan att gå som lärjungarna när Jesus sände ut dem två och två, utan någonting annat än kläderna på kroppen och min bibel. Efter en hel del bön och bekräftelse, ungefär i februari, så tog jag beslutet att prata med min arbetsgivare om att sluta till sommaren. Han tog det förvånansvärt bra, efter min beskrivning. 
Efter mer bön och en pannkakstour på 3 veckor så är nu den här utmaningen en verklighet!


När jag får berätta låter det mer såhär: Det är en utmaning jag har burit på länge, från att jag gick en Lärjungaskola för två år sedan och funderade på att sommaren efter det ge mig ut på en cykelluff genom Sverige - inget bestämt mål, annat än att försöka höra vart Gud leder, våga lita på Honom och möta människor jag stöter på längs vägen. Det äventyret blev aldrig av, men längtan efter det har funnits kvar och ständigt gjort sig påmind av olika saker: När jag förra sommaren rensade bort en massa onödiga saker och fängslades av en önskan: "Tänk om man kunde packa bara en liten ryggsäck och klara sig på det som finns där". När jag pratade med människor om vandrings/cyklingsäventyr, tänkte jag skulle cykla genom Europa och arbeta på gårdar som tar emot volontärer i utbyte mot mat och husrum, men återigen blev det inte så. Sen berättade Alex om sin plan, jag ville följa med, men samtidigt tvekade jag massor. Jag bestämde mig för att inte hänga med, men lockades av idén och här är jag. Med min ryggsäck innehållande: Lite kläder, en handduk, badkläder, lite papper att skriva och rita på och min bibel. Fastknuten på ryggsäcken dinglar min sovsäck. Man kan behöva mycket mer - förbandskit, reskost, visshet om vart man kan stanna och bo längs vägen för att nämna en del, men det har vi inte och vad annat kan vi göra då än att förtrösta på att den Gud vi tror kan göra under, också kan fixa det längs vägen...


Nu börjar äventyret! Idag börjar vi vår vandring från Oskarshamn, mot Hultsfred.
Guds välsignelse åt er alla!
/Inece och Alex (och Joel som delar vår väg till Hultsfred)