Dag 23: Beateberg - Uppsala.

Vi kliver upp och äter frukost. Packar våra (mina) saker och sitter sen och fördriver tiden. Bokar bussbiljetterna hem. Alex har bestämt sig att också åka hem och hans föräldrar ordnar biljetterna. Vi får biljett till Uppsala också och blir medskickade lite pengar att använda på vägen.
Vi äter lunch, och Alex moster skjutsar oss till busstationen, vi sätter oss på bussen och rullar. Jag sitter och sjunger sånger, och snart är vi framme i Uppsala. Vi smsar med männniskor som vi tror kan vara i Uppsala, och som vi har telefonnummret till, men ingen verkar kunna hänga med oss. Så jag föreslår att vi ska göra en hitta vilse-promenad till Willy's så att vi hittar rätt imorgon när vi ska med bussen och hittar vilse gör vi... Men vi hittar tillbaka också.
Jag tycker det känns, och har känts de senaste dagarna, alldeles för mycket som att vi är på väg hem och föreslår att vi ska ha Treasure hunt*, men efter ett långt sökande ger vi upp för att vi inte hittat, vad vi letar efter och jag börjar tänka på allt jag tror jag har glömt från sjuksköterskeutbildningen och börjar rabbla den för Alex, han verkar tycka det är intressant tills han ber om att få låna min telefon och smsar med någon. Jag suckar och får fram ett otåligt: "Vad ska vi göra?" och det måste vara första gången på hela vandringen som jag är den sortens otålig. "Jag vet inte" säger Alex och jag föreslår att vi kan hitta ett bibliotek och läsa om medicinska sjukdomar, men det får honom att kasta sig över telefonen igen. Medan jag studsar upp och ner, jag vill göra något. Jag vill våga prata med människor som i början av vandringen, bara vara frimodig som då. Jag vill vara någon till hjälp, be med någon som ber för första gången ... Jag vill följa med vår vän (från Sverigetouren) Micaels kyrka ut i stadsparken och dela ut kaffe, kakor och böner, men våra planer om att hämta vår packning och vart vi ska sova krockar med det och vi kommer inte hinna med det.
Jaja, man kan ju inte få allt, säger jag till mig själv. Och tar telefonen från Alex för att se vem han smsar med. Aha, Micael... Som skriver att vi ska gå till stadsparken och be för kvällen. Ja, äntligen något vettigt att ägna oss åt!
Vi går till stadsparken, förvirras över att vi har olika uppfattning om vart den ligger.  Vi hittar i alla fall och går runt och ber en stund, och kommer sen på att vi är hungriga så vi går till Max och delar på ett Nuggetsmål. Sen kommer Micael cyklande och säger att vi har bråttom, så vi halvspringer efter honom och berättar om vårt äventyr fram tills vi träffar de andra människorna i Micaels gäng och hjälper till att bära saker. Vi är med och bekantar oss lite med människorna och hittar platsen där de ska va, ber för kvällen och sen ringer min telefon och vi måste gå iväg.
Så vi traskar iväg mot Centralstationen, och träffar Samuel (som vi också känner från Pannkakskyrkan). Vi ägnar resten av kvällen åt att prata, om äventyret, och om en hel massa annat tills vi går och lägger oss...

/Inece och Alex

*Treasure hunt är en lyssna till Guds röst - Evangelisationslek som går till så att man ber Gud att avslöja något om en människa som han söker. Kan vara en plats där man hittar han eller hon, klädsel, konstigt eller inte konstigt... Och sedan letar man efter en människa med det man fått upp, och pratar man med den människan. Ex. fick vi upp en människa med samma röda hårfärg som på väskan (men vi hittade inte någon sådan), andra gånger har någon tänkt på apor eller krokodiler och träffat människor i ap- eller krokodildräkt.

Dag 22: Beateberg.

Jag vaknar och smyger ner i huset. Alex sitter och gömmer sig under en filt framför tv:n. Något motorprogram. Jag sätter mig i soffan och tittar en stund, tittar på klockan och ser att det är tid för ett tvprogram jag brukade se innan jag gav mig ut på äventyr... Vi ser en stund på det, men jag känner inte för att se på det och ger istället tillbaka tv-kontrollen till Alex. Istället börjar jag duka fram frukost och frågar Alex om han redan har ätit. Vi äter frukost och fortsätter sedan att titta på tv. Vi hittar kanal 10 och tittat på predikningar från Nyhemsveckan (för några år sedan) och lite norsk lovsång. Det är en härlig stund.. Vi hade tänkt cykla och bada, men när vi pratar om att komma iväg blir det istället att vi lagar lite mat. Jag pratar med min lillebror på telefon en stund och sedan kommer Alex moster hem från sitt jobb och ger sig ut på en springtur. Alex tänker att vi ska cykla ikapp henne efter ett tag, och vi lånar varsin cykel - och ger oss iväg... Jag cyklar försiktigt i början, försöker lära känna cykeln, hur mycket jag kan svänga utan att slira omkull i gruset, hur bra bromsarna tar, vilken växel är bäst i uppförsbacke, hur växlar man ner...? Och Alex tycker att jag hamnar för långt efter.
Efter en hyfsad bit tänker vi att hon har sprungit för långt och att vi inte hunnit ikapp och vi vänder tillbaka.
När hon kommer tillbaka börjar vi prata om att cykla iväg och bada, och hon äter lite middag och sedan ger vi oss iväg. Det är en skön cykeltur, och vattnet är varmt. När vi har simmat runt lite är vi nöjda och kliver upp ur vattnet och klär på oss. När vi cyklar tillbaka tänker jag på vägar. På den väg vi har vandrat på i 3 veckor, och på den väg jag cyklar på just nu. Den går upp och ner. Jag byter växel i uppförsbacken och tänker på hur jobbigt det är att cykla på samma växel hela tiden. Precis som i livet ibland, tänker jag och cyklar ikapp Alex och hans moster.
När vi kommer tillbaka gör vi te och rostat bröd till fika, och sätter oss i tv-soffan och ser "Jakten på lycka".
Sen är det natt - igen!

/Inece och Alex

Dag 21: Lingåsen - Beateberg.

Vi kliver upp, får äta frukost och duscha. Nisse säger åt oss att bre smörgåsar att ha med oss som matsäck och vi gör som han säger. Vi säger tack och Hejdå åt Nisse fru när vi åker iväg med Nisse som tänkt skjutsa oss till Ulricehamn så att vi kan bege oss vidare mot, som vi skrivit på en skylt: Jönköping. När vi är i Ulricehamn, ber vi en snabbis tillsammans och säger sedan tack och hejdå. Vi ställer oss vid vägkanten och försöker lifta, men kommer fram till att det är ett dåligt ställe, så vi går en bit till en parkeringsplats, och står där ett tag. Sen går vi till nästa parkeringsplats och där stannar en bil. Det är en man som heter Lars, som ska till Linköping och vi åker med honom hela vägen till Linköping. När vi är framme erbjuder sig Alex att hjälpa Lars med hans båt och vi blir kvar i Linköping några timmar. Det visar sig att det inte var motorn det var fel på, utan bara så att propellern behövde skruvas åt. När den misstänken är upptäckt blev vi alla bjuden på pizza, och sen Alex får låna ett par badbyxor och dyker ner och skruva åt propellern! Den funkar fint.
Vi får skjuts av Lars till en mack vid motorväg nånstans lite Norr om Linköping, där det stannar många lastbilar för att tanka och vila och Lars köper en dricka och en glass åt oss var. Sedan säger vi tack så mycket och han åker iväg. Vi sätter oss på en bänk och äter glassen och sitter sen en stund och bestämmer oss för att ha lite egen tid med Gud en stund, innan vi börjar försöka få lift av människor. Vi pratar med många lastbilschaufförer, men många kan inte svenska och inte så bra engelska och andra ska åt fel håll. Vi hänger med några ungdomar som sitter och fikar, och berättar om vad vi håller på med, de tycker det är intressant och kommer nyfiket med frågor. Människor verkar bli glada av att vi är så galna...

Vi får senare lift av en tjej som ska till Norrtälje. Vi vet inte riktigt, vad planen är att lifta med henne, men Alex har någon liten tanke att han har någon släkting som bor åt det hållet - fast han verkar inte ha riktigt koll på vart... När vi börjar närma oss och hon undrar vart hon ska släppa av oss, lånar Alex telefonen och ringer sin släkting. Klockan är 22.15, och jodå, hon är hemma och vaken, något förvånad, men vi kan sova hos henne. Och jag som var så säker ett tag att det blir en utenatt i natt...
Vi kommer dit och säger hej och berättar lite om vårat äventyr, fikar, och kryper sen till kojs...

/Inece och Alex

Dag 20: Länghem - Lingåsen

Vi vaknar, äter frukost, och jag packar ihop mina saker... Vi tar det rätt lugnt, innan vi ger oss iväg. Ser på tv en stund, och gör lunch, gör en matsäck, som Tims föräldrar sa åt oss att göra.
När allt är klart för avfärd, vi har allt med oss, vi har tackat och bett tillsammans så drar vi iväg. Ut på vägarna igen alltså...
Vi går till Limmared och mot Ulricehamn, det blir många vilopauser, och jag börjar känna att jag har ack så dåliga skor för den här sortens äventyr. Dämpning - typ noll och knän, och höften protesterar mot att jag ska gå med fötterna mot den hårda asfalten. Vi försöker lifta, men lyckas tydligen inte med mer än att sprida glädje till bilarna, för de ler, tutar och vinkar glatt till oss när de kör förbi.
"Gud, vad gör vi för fel?" undrar Alex efter att många, många bilar har åkt förbi, och jag undrar tyst hur man kan lifta fel. Kanske är det bara inte Guds plan att vi ska få lift någonstans  ikväll? Och vad gör det om vi får sova ute en natt till? Det är ju fint väder...
Vi sätter oss i dikesslänten och läser lite. En bra stund, och sedan går vi vidare igen. Går och går, tills vi  tycker det är dags att vila lite och sätter oss på några ensilagebalar. När vi går vidare ser vi än häftig regnbåge, och äter lite hallon från en hallonbuske, innan vi fortsätter gå vidare...
Helt plötsligt stannar en bil, och vänder. Ut ur fönstret sticker ett huvud vi känner igen och säger något om att han ska vända och plocka upp oss.
Det är Nisse, som vi åkte med till gudstjänsterna för ett par dagar sedan, som är på väg till sin stuga tillsammans med sin fru. Han vänder och kommer tillbaka och plockar upp oss och vi pratar om vart vi är på väg.
"Vart sover vi i natt?" undrar Nisse, och säger sen att det finns plats att vi kan sova inatt i hans stuga. Vi åker dit, det är ett vackert ställe och Nisse berättar om hur stugan blev byggt och om stället och Alex och jag lyssnar intresserat. Det är fantastiskt hur mycket man får lära sig på en sån här resa!

Vi sitter och fikar och pratar en bra stund, ute i skymningen, med ett tänt stearinljus. Vi får lära oss tt förr i tiden, när man inte hade så gott ställt, satt man tillsammans och pratade i skymningen och väntade tills det var mörkt med att tända något ljus för att spara på de stearinljus man hade. Det kallades att "kura skymning". Sen går vi och lägger oss, jag kurar ihop mig i min sovsäck och somnar fort, medan Alex pratar länge med en son till Nisse, som kommit dit efter att jag krypit ner och gömt mig i sovsäcken...

/Inece och Alex

Dag 19: Länghem.

Vi planerar för att resa vidare. Jag har beslutat att ta mig hemåt, och det vore bra om jag kunde få tag på min packning på vägen hem. Dessutom har jag inte råd att sätta mig på en buss eller tåg i Borås och åka till Örnsköldsvik, så det vore bra om vi tog oss till Uppsala. Alex vill fortsätta vandra.
"Hur är det egentligen mellan dig och Alex?" undrar Tim och mitt svar blir något av en axelryckning.
"Vad menar du?" frågar jag tillbaka och Tim säger att det verkar som att vi lessnat på varandra.
"Jag tycker ni ska prata med varandra nu när jag är borta idag!" säger Tim och vi säger inte mer om det.
När Tim är borta, äter Alex rester till lunch och pratar lite, reder ut missförstånd. Några dagar tidigare, hade vi haft en oseriös stund och skämtat om att Alex ville bli av med mig (menat mitt sällskap på vandringen), och han hade svarat, "Jo, så är det..." (menat skämtsamt, och att det är för lite tid att bara vara själv på) och jag begriper inte riktigt varför jag tagit åt mig så lätt. Alex får tala ut om något han stör sig på med mig (vilket var mer uppmuntran än kritik) och sedan sticker vi ut i skogen och hämtar ved. När vi kommer tillbaka fortsätter Alex med veden, och jag fortsätter med bloggen, och umgås med Gud en stund...
Senare är Tim tillbaka och vi sticker iväg och badar. När vi kommer hem ser vi en film och Christoffer Columbus och fikar lite. Sedan pratar vi till sent på kvällen med Tims föräldrar om allt mellan himmel och jord. Tackar för mat och husrum, och allt sånt, och går sedan och sover - för sista natten i Länghem...

/Inece och Alex

Dag 18: Länghem. Gudstjänster.

Jag vaknar, och smyger upp och duschar. Killarna sover trött efter gårdagens äventyr, och det kan de gott göra. Den enda tid vi har att passa är klockan 13, då kommer Tims pianolärare Nisse och hämtar oss och kör oss till Dannike, där det är friluftsgudstjänst. Men först ska man vakna, och äta frukost och kanske göra något annat. Jag tänkte jag skulle jaga upp killarna i tid till att lyssna på radiogudstjänsten i P1, men det behöver jag inte, men vi äter frukost länge och missar början av gudstjänsten i alla fall... Och internetanslutningen försvinner lite då och nu. Det var ändå lite kul att höra kören jag själv är med i sjunga i radion, och min egen röst haka sig igenom en bibeltext, att höra något hemifrån (även fast det var förinspelat), och nabbt blir klockan 13, och Nisse hämtar oss.
Efter gudstjänsten är det kyrkfika, och vi sitter och pratar  och dricker kaffe.
"Vet du att Örnsköldsvik var på gudstjänst i radion i morse?" säger en av tanterna som vi träffat på fredagen innan till mig, och jag svarar att det vet jag.
"Jag tyckte.." fortsätter hon, "att en av rösterna som läste bibeltext var så lik din, och jag sa till mamma: 'det låter precis som flickan som pratade på caféet härom dagen'..."
Alex har något intressant samtal om Bibeln med prästen som predikade, och snart blir det dags att åka vidare till nästa gudstjänst i Torpa slottskapell. Det är ett tag innan Gudstjänsten börjar och Alex, Tim och jag går på en liten upptäcktsfärd i fängelsehålor och lite svensk historia.

Efter gudstjänsten pratar vi med några tyskar som kom in och lyssnade på gudstjänsten (fast de inte förstår svenska), och därefter åker vi tillbaka hem till Tim. Äter lite middag, och fördriver kvällen med lite bibelläsning tillsammans.

/Inece och Alex

Vidare...

Kära läsare,
ni är ungefär två dagar efter verklig tid på den här bloggen - just idag. De tagarna kommer bli fler, då vi nu lämnar Internettillgången och ger oss ut på vägarna igen.
Idag drar vi vidare, mot Jönköping kanske, för att sedan ta oss mot Uppsala. Därifrån ska jag ta en buss som går hem till Örnsköldsvik, och kanske att Alex fortsätter på egen hand.
Ibland vet jag inte om det verkligen är klokt, att lämna Alex totalt onåbar, eller att fortsätta ett äventyr fast jag tror det är slut för min del...

Hur som helst, vi drar vidare idag. Tack för att ni följer med, tack för böner, uppmuntran, råd och visat intresse. Gud välsigne er!
/Inece och Alex