Vi vaknar, äter frukost, och jag packar ihop mina saker... Vi tar det rätt lugnt, innan vi ger oss iväg. Ser på tv en stund, och gör lunch, gör en matsäck, som Tims föräldrar sa åt oss att göra.
När allt är klart för avfärd, vi har allt med oss, vi har tackat och bett tillsammans så drar vi iväg. Ut på vägarna igen alltså...
Vi går till Limmared och mot Ulricehamn, det blir många vilopauser, och jag börjar känna att jag har ack så dåliga skor för den här sortens äventyr. Dämpning - typ noll och knän, och höften protesterar mot att jag ska gå med fötterna mot den hårda asfalten. Vi försöker lifta, men lyckas tydligen inte med mer än att sprida glädje till bilarna, för de ler, tutar och vinkar glatt till oss när de kör förbi.
"Gud, vad gör vi för fel?" undrar Alex efter att många, många bilar har åkt förbi, och jag undrar tyst hur man kan lifta fel. Kanske är det bara inte Guds plan att vi ska få lift någonstans ikväll? Och vad gör det om vi får sova ute en natt till? Det är ju fint väder...
Vi sätter oss i dikesslänten och läser lite. En bra stund, och sedan går vi vidare igen. Går och går, tills vi tycker det är dags att vila lite och sätter oss på några ensilagebalar. När vi går vidare ser vi än häftig regnbåge, och äter lite hallon från en hallonbuske, innan vi fortsätter gå vidare...
Helt plötsligt stannar en bil, och vänder. Ut ur fönstret sticker ett huvud vi känner igen och säger något om att han ska vända och plocka upp oss.
Det är Nisse, som vi åkte med till gudstjänsterna för ett par dagar sedan, som är på väg till sin stuga tillsammans med sin fru. Han vänder och kommer tillbaka och plockar upp oss och vi pratar om vart vi är på väg.
"Vart sover vi i natt?" undrar Nisse, och säger sen att det finns plats att vi kan sova inatt i hans stuga. Vi åker dit, det är ett vackert ställe och Nisse berättar om hur stugan blev byggt och om stället och Alex och jag lyssnar intresserat. Det är fantastiskt hur mycket man får lära sig på en sån här resa!
Vi sitter och fikar och pratar en bra stund, ute i skymningen, med ett tänt stearinljus. Vi får lära oss tt förr i tiden, när man inte hade så gott ställt, satt man tillsammans och pratade i skymningen och väntade tills det var mörkt med att tända något ljus för att spara på de stearinljus man hade. Det kallades att "kura skymning". Sen går vi och lägger oss, jag kurar ihop mig i min sovsäck och somnar fort, medan Alex pratar länge med en son till Nisse, som kommit dit efter att jag krypit ner och gömt mig i sovsäcken...
/Inece och Alex
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar