Vi kliver upp och äter frukost. Packar våra (mina) saker och sitter sen och fördriver tiden. Bokar bussbiljetterna hem. Alex har bestämt sig att också åka hem och hans föräldrar ordnar biljetterna. Vi får biljett till Uppsala också och blir medskickade lite pengar att använda på vägen.
Vi äter lunch, och Alex moster skjutsar oss till busstationen, vi sätter oss på bussen och rullar. Jag sitter och sjunger sånger, och snart är vi framme i Uppsala. Vi smsar med männniskor som vi tror kan vara i Uppsala, och som vi har telefonnummret till, men ingen verkar kunna hänga med oss. Så jag föreslår att vi ska göra en hitta vilse-promenad till Willy's så att vi hittar rätt imorgon när vi ska med bussen och hittar vilse gör vi... Men vi hittar tillbaka också.
Jag tycker det känns, och har känts de senaste dagarna, alldeles för mycket som att vi är på väg hem och föreslår att vi ska ha Treasure hunt*, men efter ett långt sökande ger vi upp för att vi inte hittat, vad vi letar efter och jag börjar tänka på allt jag tror jag har glömt från sjuksköterskeutbildningen och börjar rabbla den för Alex, han verkar tycka det är intressant tills han ber om att få låna min telefon och smsar med någon. Jag suckar och får fram ett otåligt: "Vad ska vi göra?" och det måste vara första gången på hela vandringen som jag är den sortens otålig. "Jag vet inte" säger Alex och jag föreslår att vi kan hitta ett bibliotek och läsa om medicinska sjukdomar, men det får honom att kasta sig över telefonen igen. Medan jag studsar upp och ner, jag vill göra något. Jag vill våga prata med människor som i början av vandringen, bara vara frimodig som då. Jag vill vara någon till hjälp, be med någon som ber för första gången ... Jag vill följa med vår vän (från Sverigetouren) Micaels kyrka ut i stadsparken och dela ut kaffe, kakor och böner, men våra planer om att hämta vår packning och vart vi ska sova krockar med det och vi kommer inte hinna med det.
Jaja, man kan ju inte få allt, säger jag till mig själv. Och tar telefonen från Alex för att se vem han smsar med. Aha, Micael... Som skriver att vi ska gå till stadsparken och be för kvällen. Ja, äntligen något vettigt att ägna oss åt!
Vi går till stadsparken, förvirras över att vi har olika uppfattning om vart den ligger. Vi hittar i alla fall och går runt och ber en stund, och kommer sen på att vi är hungriga så vi går till Max och delar på ett Nuggetsmål. Sen kommer Micael cyklande och säger att vi har bråttom, så vi halvspringer efter honom och berättar om vårt äventyr fram tills vi träffar de andra människorna i Micaels gäng och hjälper till att bära saker. Vi är med och bekantar oss lite med människorna och hittar platsen där de ska va, ber för kvällen och sen ringer min telefon och vi måste gå iväg.
Så vi traskar iväg mot Centralstationen, och träffar Samuel (som vi också känner från Pannkakskyrkan). Vi ägnar resten av kvällen åt att prata, om äventyret, och om en hel massa annat tills vi går och lägger oss...
/Inece och Alex
*Treasure hunt är en lyssna till Guds röst - Evangelisationslek som går till så att man ber Gud att avslöja något om en människa som han söker. Kan vara en plats där man hittar han eller hon, klädsel, konstigt eller inte konstigt... Och sedan letar man efter en människa med det man fått upp, och pratar man med den människan. Ex. fick vi upp en människa med samma röda hårfärg som på väskan (men vi hittade inte någon sådan), andra gånger har någon tänkt på apor eller krokodiler och träffat människor i ap- eller krokodildräkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar