"Vad mycket du har fått vara med om!" säger en av mina vänner när jag tystnar i berättande för att ta reda på vad hennes tankfulla ansiktsuttryck betyder. Det slår mig att jag inte tänkt så mycket på det så: "Vad mycket vi har fått vara med om!" Tanken har mer varit, under och efter vandrandet, "vilken häftig Gud vi har, vad coolt att han är med på vår vandring, och hjälper oss, vad spännande att vi får försöka sprida hans rike, tack, och åter tack! När ska Gud sluta överträffa våra tankar när vi tror att bättre än såhär kan det inte bli (och behöver inte bli) så händer något som får oss att häpna ännu mer?!"
"Vad mycket vi har fått vara med om!" räcker liksom inte till. Det är inte som att vi bockar av en "Coola saker att uppleva"-lista: Sova under en gran -check!, Be för helande - check!, dagliga "matunder" - check! Gå på en gudstjänst som slutar i ett oplanerat dop - check! - Nej, det är inte så jag se tillbaka på vår resa.
Jag ser tillbaka med tacksamhet, precis som det stod på en tavla på ett kontor i Pingstkyrkan där vi bodde med streetchurcharna under hultfredsfestivalen. Tacksamhet som är större än vad jag har ord att uttrycka, tacksamhet större än något jag nånsin varit tacksam för tidigare. Utan Jesus, hade det aldrig gått.
Jag ser också tillbaka med en liten längtan tillbaka. Jag kände mig så hemma i sättet vi levde på, att "hemma" inte alls var "i mitt studentrum i Örnsköldsvik" utan "där Jesus är". Längtan tillbaka för att det är lättare på ett sätt, när man är ute på vandring utan nånting, att hålla sig fast vid tanken att Gud hjälper en. Det är så mycket lättare, när man verkligen inte har en aning om vart man ska, att låta Gud försöka leda en. Det är liksom lättare att söka Gud, för tacksägelse, vägledning, eller tröst när man är mitt ute i skogen och längtar efter sina föräldrar, syskon eller flickvän/pojkvän. När Gud var det enda vi hade... "Hemma", när man för det mesta vet att man har alla förnödenheter, glömmer man så lätt bort att det egentligen en gåva från Gud. "Hemma", när jag vet att jag ska gå till biblioteket, är det lätt att glömma att lyssna efter vart Gud vill jag ska gå. "Hemma", är det lätt att Gudssökande hamnar under en massa rat. Tv:n, Internet, allt vimmel.
Egentligen ser jag inte så mycket bakåt, det blir när jag berättar, och när jag tänker efter på vilka goda vanor från vandringen jag vill ha kvar i mitt liv här. I mitt studentrum i Örnsköldsvik, hur kan jag hålla fast vid tanken på att Gud hjälper? Hur kan jag låta Gud leda mig? Hur söker jag Gud bland allt rat? Hur håller jag liv i Äventyret i den gråa vardagen? Samtidigt, det är en sak, som jag inte visste att jag fick med mig hem från äventyret, som ett litet glitter när vardagen är grå: Förväntan.
/Inece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar