Om äventyret på "hemmaplan"...

Det har gått någon vecka, snart två, sedan vi rullade in på Örnsköldsviks resecentrum, och Hej! vad den tiden har rusat iväg. Jag kan inte längre skriva denna bloggen, som"vi", eftersom jag har inte lika mycket koll på vad som händer runt Alex som när vi vandrade tillsammans, men det har ändå varit jag hela tiden som varit "Äventyrets sekreterare" och så ska det väl få fortsätta. Jag hade några stillsamma dagar i min bostad innan mitt Äventyr fick fortsätta med lägret TEJP, ute på Dekarsön ca en mil utanför Örnsköldsvik. Det pågick i en vecka och jag fick lite utmaningar - bland annat att vara förebedjare på ett av kvällsmötena, och vara smågruppsledare. Man borde kunna tycka att efter pannkakstouren, vår vandring och alla gånger vi bett tillsammans och för varandra att jag borde bli van att be högt nu, men det är fortfarande ovant och lite konstigt.
Jag fick berätta om pannkakstouren inför alla på ett av kvällsmötena, och det gick bra. Tack till Gud för de äventyr jag fått vara med om i sommar. Jag har alltid varit såå nervös inför att tala inför en folkhop (definitionen av folkhop är mer än 2 människor som jag inte känner), men nu har jag fått den utmaningen så många gånger att det går nästan helt av sig själv. Härligt!
Jag fick berätta om vandringen för människor jag träffade på lägret, tills jag knappt hade någon röst längre, och de som lyssnade tyckte det var uppmuntrande och inspirerande.

Sedan kom jag hem, och då fick jag berätta om vandringen för min granne. Han kan inte svenska, och det var svårt att förklara en del saker på engelska, så vi provar på detaljerna någon annan dag.
Häromkvällen träffades vi några stycken, och delade lite om vad som har hänt runtomkring oss de senaste dagarna/veckan. En annan kille hade också varit på TEJP, och gått runt och bett för helande och fått bönesvar, bland annat någon ryggsmärta med ett ben som växt ut. När jag stod i ett av kvällscaféerna och fixade, var samtalet i kön om någon som just blivit helad och om tankar man kan tänka efteråt.
Jag har inte träffat så många människor efter TEJP, men en jag har pratat med har jag oftat hamnat i nåt samtal om helande och andra under med, fastän han inte är kristen...

Jag antar att jag kanske kommer få säga att jag hade fel. Att livet efter detta äventyr inte alls blir en kamp mot tråkigheten, att det inte behöver vara såå svårt som jag har trott att få äventyret att fortsätta även om vi återvänt till någon slags vardag... Att bara vi går runt i tro och förväntan på vad Gud kan hitta på, så... - ja,vem vet vad som händer?! (Ja, vi får väl se... :))

/Inece