Uppstigning, frukost, ihoppackning av saker.
Alex spelar lite ishockeyspel på tv:n. Vi ringer vår vän Tim (från Sverigetouren), som bor i Borås, ditåt dagens vandring går mot, men han svarar inte. Vi talar in ett meddelande på hans mobilsvar och börjar gå efter flera "Hej då och tack så mycket!" och kommer snart iväg... Vi går mot Borås, och börjar prata lite om tiden som har varit. Alex har haft hemlängtan, och hemlängtan kan vara lite smittsamt, så jag fick lite hemlängtan jag också. Så vi tänker att nästa mål är att dra oss hemåt, samtidigt... Vi dras ändå till att fortsätta söderut...? Vi vet inte riktigt vart vi ska ta vägen efter Borås, men grämer oss inte särskilt mycket över det. Vi blir ju ledda...
Tim ringer och undrar hur långt vi kommit och när vi kommer fram, och uppmanar oss att lifta så att vi kommer fram snart. Tim ringer flera gånger och frågar hur det går, eftersom vi inte själv kan ringa och uppdatera honom, och vi kommer till strax efter Rydal, där vi blir upplockad av en bil och får skjuts hela vägen till Borås. Ännu en fantastiskt trevlig människa, som är intressant att prata med.
Tim fixar och donar, och vips har vi tak över huvudet, och mat så länge vi är i Borås - eller egentligen i Länghem, utanför Borås. Vi får grymt god mat, och lär känna trevliga människor. Vi dricker te, och umgås med varandra. Skrattar, pratar och läser Bibel. Alex får prata med sin familj på telefon (vilket han fått göra några gånger när vi var i Ubbhult och Kinna också) och får höra uppmuntran som får honom mer övertygad om att han nästa mål på resan inte är att åka hem, och Tim tittar på honom och säger: "Jag sa ju det! Det är inte slut än!"
Jag får chatta och mejla lite med mina hemma-människor, och efter att min hemlängtan har fått lite hemkontakt, så känns det som jag kan fortsätta en stund till också. En annan vän från Sverigetouren, Rebecka, ber oss be efter något profetiskt till henne och samtidigt frågar hon efter något åt oss. Det hon får är förvånande uppmuntrande på våra tankar om hur resans fortsättning ska vara, och Alex frågar när jag berättar: "Har du berättat något för henne om hur det är nu?" och det hade jag förstås inte. Vi hinner inte skriva ner de ord och bilder vi fick till henne,, för tiden rusar iväg och plötsligt är det sen kväll och dags att knyta sig. Det är alltid lika stor förundran: att titta upp ett tak på kvällen när vi ska sova, och tacka Gud för allt Han gör...
/Inece och Alex
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar