Dag 15: Länghem.

Jag får lära mig mitt i natten, återigen, varför man inte sover tillsammans med en påslagen mobiltelefon. Min lillebror ringer vid 01-tiden och berättar om att han läst på bloggen och spricker av att dela sina reflektioner om att han nästan skäms för oss (mig) och för att vi tar för givet att människor ska ta emot oss med öppna armar och ge oss mat. Lite förbryllad blir jag av kommentaren, är det verkligen den uppfattningen man får av att läsa om vårt äventyr? Vidare fortsätter brorsan berätta sina analyser om hur äventyret kommer att fortsätta, om att han inte tror vi kommer ha samma flyt i fortsättningen som de första dagarna, och kanske träffar hans ord lite mycket på de tvivel jag har gått runt med i några dagar. Visst, man kan ge sig ut på ett sånt här äventyr, men hur länge håller det? Att lita på att Gud leder oss, och tar hand om oss (ofta genom hjälpsamma människor), att Han håller det han har lovat: att vi inte behöver göra oss bekymmer för mat eller kläder, hur länge håller det egentligen att leva så? Tänk om Han bara skulle lessna på att välsigna oss, tänka: "Nej, de där jobbiga människorna igen, att de inte fattar att nu räcker det"? Men... Hur kan jag ens tvivla, när Gud visat varje dag, att det funkar att göra såhär, att han inte bara gett oss tillräckligt för att överleva - utan också mer än nog för att ha det bra - hur kan jag då tvivla? Det står faktiskt ingen använd före-gräns på det Gud lovat. Inget "Gäller endast i en vecka efter påbörjad användning" och inget "Giltigt t.o.m. 2011-07-31" ...
Jag muttrar ett: "Nåja, vi får väl se hur det blir med det" och pratar lite till, och ber sedan om att få lägga på och fortsätta sova.

På morgonen, funderar jag fortfarande över vårt samtal. Min rädsla för att han kanske kan ha rätt, eller ännu värre att det vi gör är fult, hänger över mig som ett lokalt regnmoln och så snart jag lyckas skaka av mig det, så dyker andra tankemoln upp. Tim och Alex verkar vara så tajta vänner, och helt klart får de vara det. Jag vet ju, att vi är goda vänner alla tre, men tanken att jag är utanför i "grabbgemenskapen" gnager mig lite i hälarna. Äsch, det är ingen fara, intalar jag mig och tar en hink, efter att ha ätit frukost och hängt vid Tims dator en bra stund och börjar plocka röda vinbär åt Tims bonusmamma. Killarna kommer strax ut och plockar dem också, en stund, sedan går Tim in och steker korv som vi ska äta till middag. Vi har plockat nästan hela 10 (?) liter vinbär när Tim ropar på oss att vi ska äta. Efter att vi ätit gör vi chokladbollar åt pannkakskyrkegänget, och turas om att duscha innan vi åker in till Borås för att hänga med pannkakskyrkan ute på stan.
Det blev en bra pannkakskväll. Vi fick berätta lite för Boråsgänget innan vi gick ut, om Sverigetouren och äventyret efter, Ute på stan får vi prata med och be för några människor, och medan Alex och jag träffar en kvinna som pepprar oss med uppmuntran och vittnesbörd om att leva av tro och hur Gud verkligen tar hand om sina barn och kan göra vad som helst, ber Tim för människor som blir helade. Och även om jag muttrar lite, över att jag vill vara med där det händer, så är jag så tacksam över att vi fick möta Lucy den kvällen. För det hon sa till oss, var något åtminstone jag behövde höra.
Senare på kvällen har vi en liten gudstjänst vid pannkaksstekningen, och Alex och jag kör lite vittnesbörd. När det händer något, är det verkligen fullt ös...
Vi ska ta en buss hem, men den bussen är riktigt överbefolkad, så Tim tigger till oss skjuts ut till Länghem av någon han känner lite sen tidigare... Väl hemma, går vi ganska direkt och lägger oss.

/Inece och Alex